Nyligen släppte den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD en rapport om vad jämställdheten betyder för att skapa tillväxt i Norden (Is the Last Mile the Longest? Economic Gains from Gender Equality in Nordic Countries).

Jämfört med många andra länder är jämställdhet en paradgren för de nordiska länderna, konstaterar OECD.

Här har jämlikheten kraftigt bidragit till att öka tillväxt och välstånd.

Så mycket att Sveriges BNP skulle vara ofattbara 450–500 miljarder kronor lägre per år (!) om vi inte hade ökat jämställdheten på arbetsmarknaden så mycket som vi gjort under det senaste halvseklet.

Det här är egentligen inga konstigheter.

I nationalekonomin är logiken klar: I ett samhälle där män och kvinnor värderas lika högt står arbetsmarknaden öppen för alla och en högre andel kvinnor både utbildar sig och arbetar utanför hemmet.

Och med högre andel av befolkningen i produktivt arbete blir också det sammanlagda värdet av befolkningens produktion högre.

Jämställda samhällen drar helt enkelt in mer pengar, konstaterar OECD.

Det här borde vi kunna enas om från vänster till höger inom politiken. Men icke.

Från främst KD förs kampen för att kvinnor hellre ska sköta familj och hushåll än att överlåta delar av förskoletiden till pedagoger och makar.

Det kan ett parti naturligtvis få tycka och försöka jaga röster på. Men när KD påstår att denna ojämställdhet inte påverkar tillväxten negativt handlar det om att förneka fakta.

Än värre blir mörkläggningen när det kommer till klass och jämlikhet.

Även här finns studier av OECD. Enligt Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth förlorade Sverige mellan åren 1990 och 2010 hela 7,2 procent av sin möjliga tillväxt på grund av alltför hög ojämlikhet.

Och OECD varnar: Om klasskillnaderna i Sverige fortsätta att öka slår det ännu mer mot tillväxten.

När OECD presenterade sin studie 2014 hade Internationella Valutafonden bara några månader tidigare presenterat studien Redistribution, Inequality and Growth.

Den slog hål på den borgerliga favoritmyten om att omfördelning av tillgångar alltid är av ondo eftersom den hämmar marknadskrafterna och därmed minskar tillväxten.

Tvärtom, konstaterade Valutafonden, så gynnas tillväxten av omfördelning till mer jämlikhet, utom i det man kallar ”extrema fall”.

Dessutom resul-terar lägre ojämlikhet i sig i högre tillväxt.

Varken OECD:s eller Världsbankens fakta är särskilt svåra att förstå ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Fler i arbete med rimliga inkomster som ökar konsumtionen ger en skjuts åt hela ekonomin.

Men lämnar vi nationalekonomin och kastar oss ut i ideologi och politik finns en annan faktor att ta hänsyn till, nämligen klassintresset.

Även om nationen och befolkningen som helhet blir rikare genom minskade klasskillnader skulle, åtminstone på kort sikt, en del av nationens kapitalägare och höginkomsttagare bli ännu rikare om klasskillnaderna inte minskade utan i stället ökade.

Och det är här vi måste sätta in Moderaternas och Alliansens ständiga propaganda om att sänka lågavlönades löner ännu mer och dessutom införa nya jobb med riktigt usel betalning.

Det är inte en stadigt uthållig tillväxt för nationen Sverige som Moderaterna och Alliansen vill skapa med dessa förslag, utan en hög, kortsiktig extra utbetalning till de redan rika.

Som nation måste vi dock se till helheten och uthålligheten. Då bör ett ansvarsfullt parti mer lyssna på OECD och Världsbanken än kamraterna i näringslivstoppen.

Jämställdhet och minskade klasskillnader är vinnande koncept i den internationella ekonomin, visar OECD:s och Världsbankens rapporter. Inte låga löner och mer rutbidrag.