En valårsvals i baktakt
Att svensk politik gått till ett slags populistiskt och historierevisionistiskt utgångsläge är bara sorgligt, skriver Arbetets krönikör.
Det är lätt att bli trött vid tanke på det politiska läget i Sverige i dag.
När Ny Demokrati gjorde en sommardans i riksdagen fanns det väl ingen som på allvar trodde att något liknande skulle kunna upprepas igen.
Sedan kom Sverigedemokraterna och insikten om att Ny Demokrati bara var en brandövning.
Vårt rykte som toleranta och motståndskraftiga mot den sjuka som annars drar fram genom Europa kom på skam.
Och nu. Ja, nu känns det oerhört sorgligt att blicka mot Rosenbad. Vi har gått från öppna våra hjärtan och öppna dörrar till allt mer slutna gränser.
Från politiker som får gå efter Tobleroneaffären till politiker som blir accepterade trots en järnrörsturné på stan.
Och hela tiden basuneras den stundande samhällskollapsen vara nära. Trollfabriker spottar ur sig memes och gör hönor av fjädrar.
…här står jag och vet inte vem jag ska rösta på när partierna sviker, ett faktum som lett många väljare till järnrörsgänget.
Genom söndring ska det härskas. Fake news har blivit vardagsmat, vare sig den är sann eller inte.
Alternativmediernas hårdvinklade nyhetsartiklar ges samma eller högre bäring än etablerade mediers, för alternativmedia säger som det är. Menar vissa.
Tonläget skruvas upp och det som var otänkbart i går är vardag i dag.
Och i Boden marscherar Nordisk motståndsrörelse som om 1930- och 40-talet aldrig hände.
Att svensk politik gått till ett slags populistiskt och historierevisionistiskt utgångsläge är bara sorgligt.
Det är inte bara Moderaternas Sofia Arkelsten som skriver om sin historia.
Partipiskorna viner och kursen från i går läggs om till en ny kurs – som nu sägs vara den kurs man alltid haft.
Orwell måste olustigt vrida sig i sin grav. Det kanske inte är sant, men det hade kunnat vara sant!
Statistik förfäktas när den inte passar den egna världsbilden, för vi som vet hur det verkligen är har gått livets hårda skola.
Alliansens fogar knakar mer än betänkligt, regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lämnat mycket övrigt att önska.
Miljöpartiet, som några gånger fått min röst, har lämnat mig djupt besviken.
Men så kommer valåret, och det innebär nya löften, nya strategier och opinionsmätningar vars resultat får mig att bli lite mörkrädd.
För vi har inga självklara ledargestalter för partierna längre.
Alternativmediernas hårdvinklade nyhetsartiklar ges samma eller högre bäring än etablerade mediers, för alternativmedia säger som det är. Menar vissa
Stefan Löfven är ingen Olof Palme. Ulf Kristersson är ingen Thorbjörn Fälldin.
Vi har ett ytterst instabilt parlamentariskt läge som lämnar situationen efter valet i september mycket osäker.
Och samtidigt har vi så många brännheta frågor att ta itu med.
Och här står jag och vet inte vem jag ska rösta på när partierna sviker, ett faktum som lett många väljare till järnrörsgänget.
Som om det skulle vara bättre. Som om arbetstagarna skulle ha något att hämta hos dem.
Oavsett vilket av partierna jag väljer, kommer jag att gå till valurnan när det är dags.
Jag kommer att rösta med både mitt hjärta och min hjärna. Det borde du också göra.
