Från klass till hat
Hur kan den högerradikala retoriken vinna mark i en tid då den ekonomiska ojämlikheten ökar explosionsartat? Petter Larsson hittar svar i en essä som beskriver hur vårt samhälle blir både allt mer och allt mindre jämlikt samtidigt.
Sören Espersen från Dansk Folkeparti, skakar hand med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson strax efter SD:s inträde i Sveriges riksdag.
ESSÄ. Det är den bästa av tider och den värsta av tider som har drivit fram högerradikalerna till maktens portar.
Den våg av valframgångar, från Front National och Alternative für Deutschland till Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna, som etablerat högerradikalismen som en stark politisk kraft i Västeuropa uppstod inte över en natt.
Tvärtom är frammarschen en reaktion på decennielånga processer där jämlikheten och ojämlikheten både ökat och minskat på samma gång.
Det är den centrala tesen i den stundtals briljanta essän Högerpopulismen och jämlikheten, som ingår i LO:s jämlikhetsutredning, där två av socialdemokratins skarpaste rörelseintellektuella tar sig an en av vår tids ödesfrågor.
Författarna Örjan Nyström och den nyligen avlidne Anders Nilsson har från sin bas i Göteborg förenat fackligt och politiskt arbete med att skriva utredningar och böcker om arbetarrörelsens vägval och utmaningar.
De skriver ur ett marxistiskt grundat reformistiskt perspektiv, som kombinerar tron på att socialdemokratiska idéer har framtiden för sig med insikten att varje politisk rörelse måste anpassas till nya omständigheter.
Nyström och Nilsson laborerar med två jämlikhetsbegrepp.
Det är då den högerradikala identitetspolitiken kan vinna genklang: vi talar till dig, till din statusförlust
Den vertikala, som avser ekonomisk ojämlikhet, har ökat explosionsartat de senaste decennierna.
Samtidigt har ”nyliberalismens epok” inneburit en snabb utjämning av den horisontella ojämlikheten.
Med det avses ojämlikheter i status mellan människor som kan befinna sig på samma nivå i klassamhället, till exempel mellan könen, infödda och invandrade eller heterosexuella och hbtq-personer.
En del vänsterdebattörer har fått för sig att det ena skett på bekostnad av det andra och fräst och spottat om ”medelklassfrågor” och ”identitetspolitik” som de ställt i motsats till ekonomisk utjämning.
Nyström och Nilsson gör befriande nog upp med den idén.
Deras socialism är en liberalt färgad frihetsrörelse, som vill utjämna skillnader i alla dimensioner.
Tesen – att ojämlikhet som ökar och minskar samtidigt driver fram de högerradikala partierna – är inte så paradoxal som den låter.
Denna tandemcykel av växande jämlikhet och ojämlikhet har satt press på den infödda manliga arbetar- och medelklass som utgör kärnan av SD-stödet.
Ledande forskare på högerradikalism, som Jens Rydgren och Ann-Cathrine Jungar, pekar därför i stället på samlingen i mitten, som försvagat konflikten mellan höger och vänster
I en tid av snabb ekonomisk omvandling och sviktande välfärdssystem riskerar de hela tiden att halka ner bland de ”fattiga”.
Samtidigt upplever de att deras privilegierade ställning i egenskap av infödda män utmanas av kvinnor och framförallt av invandrare.
Det är då den högerradikala identitetspolitiken kan vinna genklang: vi talar till dig, till din statusförlust.
Men de högerradikala partierna har sällan någon politik för att åtgärda den vertikala ojämlikheten – tvärtom är de ofta högerorienterade.
De kan bara kämpa mot den horisontella jämlikheten och lova att vrida tillbaka klockan till ett idylliserat förflutet där invandrare, kvinnor och homosexuella ska hållas kort.
Jämlikhetens dimensioner enligt Nyström/Nilsson
Som beskrivning av vad som kan kallas en kulturell kontrarevolution mot den ökade horisontella jämlikheten är Nyströms och Nilssons essä så infallsrik och ofta övertygande att den borde publiceras som bok av något hågat förlag (Hej Atlas!).
De lämnar vänsterns ekonomiska reduktionism – det är inte klassklyftorna som driver fram ytterhögern – och försöker få arbetarrörelsen att anamma en bredare syn på jämlikhet än den klassperspektivet erbjuder.
Men det saknas en bit. Nyström och Nilsson struntar i det partipolitiska spelet. Essän ger därför möjligen svar på varför det finns en högerradikal opinion.
Men inte på den mer specifika frågan om varför SD gick från 3 procent 2006 till 13 procent 2014.
De närmar sig ämnet, men eftersom deras text cirklar kring jämlikheten, kommer de aldrig till skott.
Inga stora skov i den breda samhällsutvecklingen kan ju egentligen förklara den snabba succén.
Så hur hamnade vi här? Genom förändringar i det partipolitiska landskapet
Ledande forskare på högerradikalism, som Jens Rydgren och Ann-Cathrine Jungar, pekar därför i stället på samlingen i mitten, som försvagat konflikten mellan höger och vänster.
Nyckelbegreppet heter ”salience” på forskarengelska, och syftar på hur viktig en fråga upplevs i förhållande till andra frågor.
Rasismen, homofobin och sexismen var ju mycket mer utbredda förr.
Men konflikten mellan höger och vänster dominerade all politik. När det kom till kritan var det viktigare att rösta på en bra a-kassa eller sänkta skatter än på att köra ut utlänningarna.
Så hur hamnade vi här? Genom förändringar i det partipolitiska landskapet.
Socialdemokratin tog redan under 90-talet stora kliv mot mitten, under trycket från globalisering, ekonomisk kris och EU-regler.
När Alliansen bildades var priset för sammanhållningen att Moderaterna gjorde samma resa, om än mest retoriskt.
Fördelningskonflikten mildrades. Det gav utrymme för andra frågor, för om man får likartad ekonomisk politik vare sig man röstar höger eller vänster, så kan man lika gärna rösta efter andra värderingar. Politiken bytte samtalsämne.
Samma fenomen kan ses i Storbritannien och Tyskland.
Eftersom SD sedan tog sig in i riksdagen 2010 hamnade invandringsfrågan snabbt högt på den politiska och mediala dagordningen, och SD kunde monopolisera den restriktiva positionen.
Alla pratade SD och invandring, invandring och SD. Och Åkessons stjärna steg för varje dag.
Den goda nyheten i detta är att en skärpt höger-vänsterkonflikt om fördelning kan ställa SD offside. Som Nyström och Nilsson skriver:
”Om stödet för högerpopulismen kommer att reduceras framöver beror sannolikt mer på att människors prioriteringar mellan olika frågor och sakområden förändras, än att invandrarkritiska attityder i sig försvagas.”
Den dåliga nyheten är att det omvända nu sker, när partierna i denna den sorgligaste av valrörelser tävlar om den mest restriktiva invandrings- och integrationspolitiken.
FOTNOT: Högerpopulismen och jämlikheten – en essä av Örjan Nyström och Anders Nilsson finns att ladda ned som pdf på lo.se
