– Direkt efter finanskrisen sjönk löneökningarna, och det är inte så konstigt. Hög arbetslöshet, lägre efterfrågan och allmän osäkerhet brukar hålla tillbaka lönerna, säger LO-ekonomen Sebastian de Toro som har skrivit rapporten.

– Men nu har nio år gått sedan finanskrisen, och konjunkturen är stark. Ändå är löneökningarna låga, i ett antal länder till och med lägre än perioden efter finanskrisen. Det är märkligt.

De låga löneökningarna uppmärksammas nu i en rad länder. För låga löneökningar ställer nämligen till problem lika väl som för höga.

Mest uppenbart är att arbetstagarna får mindre att leva för än de kunde ha fått. Deras andel av kakan minskar medan företagens vinster ökar.

Löneglidning i procent

Men därutöver kan effektiviteten i hela ekonomin bli lidande, då arbetsgivarna kan välja billig arbetskraft framför investeringar som höjer produktiviteten.

Ännu ett problem är att centralbankerna kan få svårt att klara sina inflationsmål när det inte finns löneökningar som bidrar till inflationen.

I rapporten går Sebastian de Toro igenom en rad tänkbara förklaringar till de låga löneökningarna:

• Lediga resurser på arbetsmarknaden. I många länder är arbetslösheten fortfarande högre än före finanskrisen. I andra har ofrivilligt deltidsarbete ökat, varför arbetsmarknaden inte är så stark som den kan se ut.
• Produktiviteten (hur mycket vi producerar per timme) växer långsammare än förr. Det har i sin tur flera förklaringar, bland annat antas effekten av ny informationsteknik nu klinga av.
• Låga inflationsförväntningar. När arbetsgivare och fack utgår från att inflationen blir nära noll kan det få dem att sluta avtal på lägre nivåer.
• Svagare fackföreningar. 1993 var 85 procent av de anställda i Sverige med i facket, 2013 var det 70 procent. Organisationsgranden har sjunkit i de flesta länder.
• Internationell lönekonkurrens. Länder kan ha hållit tillbaka sina löneökningar för att stärka sin konkurrenskraft.

I rapporten rangordnas inte de olika förklaringarna, men Sebastian de Toro säger att de tre första faktorerna ovan är viktigast.

Det gäller även i Sverige, där löneökningarna är låga trots att många arbetsgivare ropar efter arbetskraft.

Men har löneökningarna varit för låga i Sverige?
– Om man jämför med hur arbetskraftskostnaden har utvecklats i Tyskland och andra konkurrentländer kan man inte säga att löneökningarna varit för låga hittills, svarar Sebastian de Toro.

Men hur det går framöver är ovisst. I avtalsrörelsen 2017 slöts treåriga avtal som innebär löneökningar på totalt 6,5 procent på tre år, varav en halv procent går till delpension.

Löneutvecklingstakten har växlat ner

Fram till den 31 mars 2020 ger alltså de centrala avtalen löneökningar på ungefär två procent per år. Det motsvarar riksbankens inflationsmål, inte mer.

LO-ekonomernas prognos är att ytterligare löneökningar i lokala förhandlingar (så kallad löneglidning) ska göra att de totala löneökningarna blir högre, och närmar sig 3 procent 2018 och 2019.

Men i sin rapport konstaterar Sebastian de Toro att löneglidningen i Sverige har minskat undan för undan, och de senaste åren legat mellan noll och 1 procent per år.

– Jag tror definitivt att svenska anställda får höjda reallöner under avtalsperioden 2017 – 2020, säger Sebastian de Toro.

– Men det vill till att löneglidningen tar fart. Om inte det sker – och om produktiviteten ökar – så måste de centrala avtalen innehålla högre löneökningar framöver.