Musikjournalisten Sara Martinsson skrev för en tid sedan på sajten Politism om problemen med att skivbolagen och artisterna i dag kräver fullständig kontroll över intervju-situationen. Allt blir tillrättalagt utifrån artistens och manage-ments önske-mål om hur deras personliga berättelse ska vara. Inga sår blir kvar, inget kontroversiellt eller trasigt som inte är en del av en utstakad – färdigskriven – berättelse får finnas.

Det här är egentligen inget nytt. Musikvideoformatet, eller promotional clips som det hette i sin barndom, var i och för sig en produkt av det utökade TV-utbudet, men också ett sätt för skivbolagen att ta kontroll över artistens image redan på 60-talet. Att skicka ut ett förinspelat filmklipp gav kontroll över helhetsbilden. Man slapp riskerna med en trött, onykter eller sur artist som ballade ur offentligt under promotionturnén.

Det är ett drygt decennium sedan kulturjournalisten Ika Johannessons intervjudrivna tidskrift SEX lades ned. I dagarna kommer en samling i bokform. Och nog är det annorlunda. Här finns något opolerat hos intervjuobjekten. Det skitiga är lika mycket en del av deras personliga berättelse som det tillrätta-lagda. I viss mån beror det på tidsandan. 00-talet genomsyrades betydligt mer av det vackra i mänsklighetens skavanker än 10-talet med sitt renhetstänk. I dag ska du vara en felfri människa för att förtjäna rampljuset eller din plattform.

Trots det kan jag inte låta bli att känna att musikjournalistiken även då handlade om hype och promotion. Skribenten ville visa att den tillhörde samma upphöjda krets som artisten. Berätta om den magiska värld hen hade tillträde till som vi andra bara fick beskåda utifrån och därigenom lyfta både artisten och sig själv. PR-byråerna gillar storytelling men är mindre intresserade av autentisk närhet. Man lanserar sina stjärnor med utvalda skribenter som hyr ut sin trovärdighet, men som med samma syntetiska passion kunnat skriva om en ny Volvo.

Därför är fria musikjournalister oerhört mycket bättre på att förmedla historien om artisterna än skivbolagens PR-avdelning någonsin kan bli.