Marilyn Manson visar vägen till vuxenheten

RECENSION. När jag var 13 år sminkade min storasyster upp mig för att jag skulle kunna komma in på bio och se En vampyrs bekännelser.

Hon introducerade mig till ny musik, hade snälla kompisar och jag fick låna hennes kläder och smycken.

Huvudkaraktären Ellen i den självbiografiska serieromanen Lunchbox har ingen storasyster som sminkar henne och visar henne coola grejer.

Men hon har Marilyn Manson.

När Ellen ska börja sjunde klass i en ny skola är det Manson som visar henne hur man kan sminka sig som ett badass och att man kan, och får uppfinna sig själv.

Han är både hennes idol och hemliga kompis. Själv gick jag från mellanstadiets yrvakna fascination för Michael Jackson rakt in i begäret till Britpopens stiliga mansbarn.

Jag avundas Ellens relation till (sin) Manson, för genom honom skapar hon en spegel. Han ställer frågor, men han dömer aldrig.

Kanske går det lite fort ibland i Lunchbox, som läsare går det inte alltid att hänga med i vad Ellen känner när hon fattar oreflekterade eller akuta beslut.

Men kanske är det också lite av poängen. Det finns en ständig rörelse i Greiders serieteknik.

Ett flyt som leder läsaren genom ett rum, en situation, en händelse i tid.

Ellen är hela tiden på väg in och ut ur rutorna, i sina känslor, i pendlandet mellan att passa in och sticka ut, imponeras och tvivla.

Och visst kändes det så? Man rusade, fast allting stod still? Det är ju inte för inte som Marilyn Manson sjunger om att vilja växa upp och bli en rockstjärna i just låten ”Lunchbox”.

Där sluts också cirkeln mellan att det ska gå fort och Ellen Greiders tidlöshet i minnet av 13-åringen i oss alla.

Hur formandet av och relationen mellan exteriör och interiör nog genomgår sin allra viktigaste fas precis här.

Lunchbox handlar om att vuxenheten sker i de minimala förändringarna.

Det är i det knappt ens märkbara som du plötsligt kan se hur långt du har kommit och vem du har blivit, för det har skett hela tiden, i varje ruta.

Jag önskar att Lunchbox hade funnits när jag var 13. Men jag är precis lika glad att jag får läsa den nu.