Kraftfull konst av Birgit Ståhl-Nyberg i Uppsala

Som konstnär trodde Birgit Ståhl-Nyberg på den politiska kraften i konsten.

Att ge alternativa bilder som kunde öka medvetenheten och leda till förändring var därför viktigt för henne.

Under 1960- och 70-talet skildrade hon storstadens människor i tunnelbanan eller sittande på en bänk i något förortscentrum, men även sin egen hembygd i den jämtländska byn Hammerdal.

– Hon tecknade nästan jämt och hade alltid med sig papper och penna, berättar Robert Nyberg, son till Birgit Ståhl-Nyberg och själv känd för sina serie- och satirteckningar i bland annat Kommunalarbetaren och Aftonbladet.

Han ser likheter mellan Birgit Ståhl-Nybergs vilja att bryta vaneseendet och pröva vad som sker när olika personer sammanförs i nya sammanhang och sitt eget arbete med satirteckningar.

Nu visas ett 40-tal av hennes målningar på Uppsala konstmuseum, tillsammans med skisser och förarbeten till hennes väggkeramiker i Akalla tunnelbanestation.

Att hon inspirerats av konstnärer som Fernand Léger, Henri Rousseau och av Diego Riveras muralmålningar är ingen hemlighet även om hon alltid gjort det på sitt sätt.

Hon var ”glad i konsthistorien” som Robert Nyberg lite skämtsamt uttrycker det.

Under våren ges även boken Det nya modet om Birgit Ståhl-Nyberg ut, med texter av såväl Sara Lidman som konstnären själv.

I den inledande texten tecknar sonen och författaren Mikael Nyberg ett finstämt porträtt av sin mamma när han skriver om hennes uppväxt i det bildningstörstiga Folkrörelsesverige.

Men även hur hon som inflyttad stockholmare såg sig som en del av traditionen från Hammerdal.

Men framför allt om hur hon slet med sin konst och såg det som ett dagligt arbete.

”Jag kände mig aldrig unik för att jag blev konstnär, sa Birgit i en intervju 1977”, skriver Mikael Nyberg.

Senast Birgit Ståhl-Nybergs konst visades på en större separatutställning var 1992 på Kulturhuset i Stockholm.

Då, 1992, tio år efter att hon dog, endast 53 år gammal, framstod hon som en skildrare av ett folkhem i förändring. Hur landsortens befolkning flyttade till storstadsområdena där det fanns arbeten och där förorterna växte snabbt.

Sin egen hembygd släppte hon aldrig utan återvände dit varje sommar. Det var också där hon lärde känna författaren Sara Lidman som en period hade ett torp där.

Från Hammerdal kom även konstnären Berta Hansson som Birgit Ståhl-Nyberg hade mycket utbyte av både som konstnär och vän.

I boken Kamratporträtt från 1984 skriver Berta Hansson hur hon och Ninnan Santesson besöker Birgit Ståhl-Nyberg hem i Stockholm.

”Ritat Birgits och Hendriks barn. En och en poserade för oss, uppflugna på en hög pall, Mikael, Katarina, Robert. Man kan knappas hitta på ett bättre sätt att umgås än ritandes”.

En av de äldsta målningarna i ”Framtiden på väg” är också ett finstämt grupp-porträtt på de tre syskonen som alla är på plats i Uppsala när utställningen invigs.

När jag frågar Mikael Nyberg hur han tror Birgit Ståhl-Nyberg ses 2018 jämfört med 1992 påminner han om att vi då endast såg början av nyliberalismens härjningar.

Nu är han övertygad om att hennes konst har en ny aktualitet och kan bidra till att ge perspektiv på det som skett under de senaste decennierna.

Målningen Happy Boys från tidigt sjuttiotal med de framrusande männen skulle kanske lika gärna vara en tidsbild från i dag som en målning som förutspådde det kommande 80-talet.

– När den visades på Kulturhuset 1992 tyckte en besökare att en av männen måste vara Carl Bildt!

Något porträtt av den dåvarande statsministern och moderatledaren var det dock inte, säger Mikael Nyberg. Birgit Ståhl-Nyberg målade ofta typer som skulle representera en sorts människor och i det här fallet råkade Carl Bildt vara väldigt lik sin egen typ.

I triptyken Vägen till frihet och bröd från 1979 går det dock att identifiera alla i mittenbilden som bygger på ett fotografi från den Socialdemokratiska ungdomsklubben i Hammerdal utflykt till Gravasund 1928.

Där finns Birgit Ståhl-Nybergs föräldrar – och hela den spirande arbetarrörelse som hon kom att växa upp i var representerad.

I hennes målningar syns såväl arbetarna som de som administrerar det nya framväxande samhället. Hela tiden skymtar det sena 60-talets och 70-talets framväxande politiska medvetenhet fram i hennes verk.

Att den unga kvinnan som sitter i en tunnelbanevagn har ett FNL-märke på sin jacka är förstås ingen slump eller att en annan målning fått titeln Bli röd, Baby!.

Men se även på ingenjörerna som sitter på rad vid sina ritbord vid Sergels Torg i målningen Akvarium.

Att Birgit Ståhl-Nyberg ville se konsten som en möjlighet att ställa krav på förändringar visar historien om hur hon på uppdrag av Arbetarskyddsnämnden skulle göra affischer om arbetsmiljön.

Arbetsmiljön för stansoperatriserna på Postgirot och arbetarna på Gustavsbergs fabrik studerades inför affischer med budskapen ”Sätt fart, Gör något åt stressen” och ”Utnyttja dina rättigheter till en bra arbetsmiljö”

Även om Birgit Ståhl-Nyberg fick stryka ordet ”kräv” och i stället skriva dit ett ”till” i den sistnämnda affischen är kraven precis som hennes konst minst lika aktuella i dag.