”Självkritisk omprövning krävs om den svenska modellen ska bestå”

Den svenska arbetsmarknadsmodellen är unik i både ett europeiskt och globalt perspektiv. Nu utmanas den utifrån olika utgångspunkter. Det är en mycket oroväckande utveckling.

Jag har fått i uppdrag av Akademikerförbundet SSR att systematisera och analysera modellens utmaningar och redovisar resultatet i en rapport, som kommer att läggas fram på förbundets kongress i början av maj.

Rapporten lyfter fram flera avgörande områden som var för sig påverkar hela arbetsmarknadsmodellen.

Grundfundamentet för att den svenska modellen ska fungera är den historiskt höga organisationsgraden bland både löntagare och arbetsgivare.

Den gör det möjligt att träffa rikstäckande kollektivavtal och stabilisera lönebildningen.

Modellen bygger på att starka självständiga parter, utan politisk inblandning, tar ansvar för löner och villkor.

Den svenska modellen har länge levererat arbetsfred och reallöneökningar, samt tillväxt, låg inflation och hög sysselsättning. Om vi vill att den ska bestå krävs det insatser från flera håll

Kollektivavtalen på nationell nivå skapar ordning och reda för såväl löntagare som arbetsgivare. De anställda betalar för avtalen med fredsplikt under hela avtalsperioden.

Men de senaste decennierna har den fackliga organisationsgraden sjunkit, från 85 procent 1993 till dagens 69 procent.

Tappet i organisationsgrad för arbetare är det mest dramatiska. Från att i stort sett ha varit lika mellan arbetare och tjänstemän för 25 år sedan är nu färre arbetare än tjänstemän fackligt organiserade, med 62 respektive 74 procent.

En orsak är de stora förskjutningar som har skett på arbetsmarknaden. Bland annat arbetar allt fler inom en växande privat tjänstesektor, ofta på små och medelstora företag, allt fler har osäkra anställningsformer och udda arbetstider.

Strukturella förändringar som fackföreningarna har haft svårt att möta. Samtidigt har det blivit allt svårare för facken att nå ut med sina budskap på allt mer fragmentiserade publika arenor.

Även oklara, stundtals obegripliga, fackliga gränser har försvårat.

Trenden mot ökad individualisering innebär att allt fler har en mer prövande inställning till såväl fack som partipolitik. Viljan att göra nyttighetsval, istället för ideologiska val, har försvårat för facken.

I spåren av fallande organisationsgrad sker nu från olika håll allt fler attacker mot lönebildningen.

Den internationella konkurrensutsatta sektorns roll som lönenormerande ifrågasätts, eftersom allt färre är direkt anställda inom industrin. Det många dock bortser från är att dess betydelse för Sverige är lika stor som tidigare.

Även ett antal politiker vill kliva in i lönebildningen. Det kan vara krav på lägre löner för det som kallas enklare jobb, att vissa offentligt anställda ska högre lönepåslag än andra eller att vi ska ansluta oss till en kontinental modell med lagstiftade minimilöner.

Samtidigt har det blivit allt svårare för facken att nå ut med sina budskap på allt mer fragmentiserade publika arenor

Var och en av dessa utmaningar kan nog parterna hantera. Men det är det sammanlagda trycket i kombination med en sjunkande organisationsgrad som gör modellens framtid osäker.

Den svenska modellen har länge levererat arbetsfred och reallöneökningar, samt tillväxt, låg inflation och hög sysselsättning. Om vi vill att den ska bestå krävs det insatser från flera håll.

Fackföreningarna. Förändringar på arbetsmarknaden kräver nytänkande och omprövningar av strategier och vägval. Det krävs mer av fackligt samarbete och fler allianser över gränser mellan arbetare och tjänstemän, oavsett bransch, yrke eller sektor och mindre av förbundsegoism.

Arbetsgivarna. Att använda ekonomisk makt för att trycka tillbaka facket är kontraproduktivt. Det borde ligga i alla arbetsgivares intresse att värna kollektivavtalsmodellen, eftersom andra system, politisk inblandning eller lagstiftning, är mer trögrörligt och ineffektivt. Attacker mot regelverk och konfliktreglerna är svårbegripliga eftersom Sverige har väldigt få förlorade arbetsdagar som beror på arbetsmarknadskonflikter.

Politikerna. Genom att respektera parternas fria roll ger politikerna legitimitet åt parterna att ta ansvar, också i svåra frågor. Motsatsen är klåfingrighet och inblandning. Det hotar balansen i modellen.