Daniel Lehto: Tack pappa för att du läste för mig

Pappa hade alltid en bok i handen. Han läste medan han lagade mat – tunga, tjocka och för mig som litet barn mycket imponerande böcker.

Han läste i fåtöljen, i sovrummet och på sofflocket. Hans ständigt växande boksamling var faktiskt en av de saker jag avundades honom som liten.

Jag var väl fyra, fem år när jag undrade om jag kunde få hans böcker när han dog.

Han brukade ofta skratta åt det när jag blivit äldre, och menade att han nog skulle skaffa så många böcker att jag inte skulle få plats med dem alla.

När han rycktes bort från oss hade han mycket riktigt en enorm samling böcker, men drygt 28 år efter min önskan betydde böckerna ingenting när vi väl stod inför faktum.

Kvar finns nu minnena. Pappa läste inte bara sina tjocka, lockande romaner – han läste också högt för oss barn.

Jag minns lässtunderna, men inte alla sagor. Men några berättelser har etsat sig fast i mitt minne, som Flaxa med vingarna och Alfons Åberg.

Det var inte bara pappa som läste för oss, men jag älskade hans trygga stämma med spår av tornedalsfinskan.

Men pappa var benhård. ”Läs vidare om du vill veta hur det går.” Och det ville jag ju

Och kanske var det hans kärlek till litteraturen som smittade av sig på oss barn, för redan när jag gick i första klass fick jag tillåtelse att låna hans exemplar av Tolkiens Sagan om ringen.

Han skrattade och trodde nog inte att jag skulle läsa den. Men det gjorde jag och gick direkt från Flaxa med vingarna till en brittisk lingvists episka verk.

Det tog mig ett helt år att ta mig igenom de tre böckerna. Jag sprang till pappa gång på gång och undrade vad som skulle hände sedan, och kunde Gandalf verkligen vara död?

Men pappa var benhård. ”Läs vidare om du vill veta hur det går.”

Och det ville jag ju.

När jag nu läser i tidningarna om pojkars bristande läsintresse och fäder som inte läser varken för sig själv eller för sina barn, måste jag tycka det är synd.

Inte så att jag på något sätt vill vara en moralist som klagar över tidens förändrade uttryck, men det är ett faktum att bristen på läsintresse ger en nackdel för lärandet. Eller är det?

Jag kan också poängtera att det var läsningen av engelskspråkiga Star Wars-romaner som hjälpte mitt svaga betyg i engelska i gymnasiet

Det finns onekligen studier som talar för det. Och som talar mot. Åsikterna är som vanligt många och sällan väl underbyggda.

Jag nöjer mig med att konstatera att jag har min pappa att tacka för den grund han hjälpte mig lägga för mitt eget litteraturintresse.

Jag kan också poängtera att det var läsningen av engelskspråkiga Star Wars-romaner som hjälpte mitt svaga betyg i engelska i gymnasiet.

Min lärare var imponerad och konstaterade att hon inte trodde att ”sådana böcker var bra för något.” Men också hon såg förändringen under tre års tid.

Jag måste också konstatera att denna personliga anekdot varken är ett argument för eller emot läsningens avkastning, men åtminstone ett höjt finger för den glädje och rikedom den gett mig.

I min bokhylla står ett tiotal utgåvor av Sagan om ringen jämsides med Vredens druvor, En komikers uppväxt och P D Eastmans Flaxa med vingarna.

Jag läste den förstås för min dotter när hon var liten, och gläder mig över att snart också få läsa den för mina båda söner.

Och vem vet, en dag kanske de slår in på samma stig som både jag och min far trampat.