Patti Smith skriver om varför hon skriver

RECENSION. I år är översteprästinnan av cool, Patti Smith, dubbelt Sverigeaktuell.

Till sensommaren kliver hon upp på scenen på Way Out West för att sprida sitt rock’n’roll-evangelium, men redan nu går det att ta del av hennes skapelseprocess.

I sin nya bok Hängiven söker Patti Smith svaret på frågan ”varför skriver jag?” genom att vandra i sina hjältars fotspår.

Men texten för stundtals tankarna till ”min helg”-reportagen i SvD Perfect Guide.

Taxin till flyget dyker upp för tidigt, i hast plockar hon en Modiano och en Weil ur bokhyllan och rusar ut.

Jakten på skapandets ground zero för henne till Paris där hon träffar sin franska förläggare, stryker runt i parken där Camus kedjerökte och smuttar kaffe på Sartres och de Beauvoirs stammishak.

Boken består av två essäer och en novell. Utöver idoldyrkan innehåller den första essän små betraktelser – ett sibiriskt arbetsläger, en rysk konståkerska, en fransk kyrkogård – som återkommer i novellen.

Att det världsliga och perifera blir byggstenar i hennes verk är knappast ett scoop. Lika trivialt är verket det mynnar ut i: En ålderdomlig novell om en sextonårig konståkerska som förförs av en äldre man.

Patti Smiths Just Kids briljerade med ett osentimentalt och mänskligt porträtt av konstnären Robert Mapplethorpe.

Men i Hängiven förblir de litterära gestalterna idoler, som hockeykort i en pärm.

I den avslutande essän berättar Smith om när hon fick chans att bläddra genom det handskrivna manuskriptet till Albert Camus sista roman.

Men när hon fingrar genom sidorna blir hon rastlös. I närvaron av det stora verket blir hon fylld av lusten att själv skapa ett.

Så, på frågan ”varför skriver Patti Smith” är svaret att konsten tvingar henne. Hon skriver eftersom hon inte kan låta bli.

Igen, inget scoop.

Att Patti Smiths egna konstnärskap kommer att idoliseras lika förbehållslöst i framtiden råder det ingen tvekan om. Men det lär inte vara Hängivens förtjänst.