Linderborg och Greider skriver om populism 2.0

INTERVJU. Morgonen efter det att Donald Trump stod klar som segrare i det amerikanska presidentvalet skickade Åsa Linderborg ett sms till Göran Greider.

Det var startskottet för boken Populistiska manifestet: för knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra.

Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, och Göran Greider, författare och chefredaktör för Dala-Demokraten, hör till den svenska vänsterns mest profilerade skribenter.

I Populistiska manifestet diskuterar de populismens historia och förnyade styrka. De argumenterar också för mer populism från vänsterhåll.

Åsa Linderborg bjuder på kaffe i ett förmiddagstomt kafé i det hus vid Stockholms central där Aftonbladet har sina lokaler.

Göran Greider har inte möjlighet att närvara.

– Framför allt vill vi att arbetarrörelsen och vänstern ska läsa. Vi hoppas på någon form av ideologisk eller strategisk nystart. Huvudfrågan är: Hur kommer det sig att populismen växer i nästan alla länder på alla kontinenter, samtidigt? Vi tror inte att det är en social smitta eller att folk skulle vara primitiva och outbildade varelser, så som diskussionen har varit, säger Åsa Linderborg.

Jag brottas själv med om jag ska skaffa mig en sjukförsäkring och en pensionsförsäkring

Förklaringen till högerpopulismens genomslag är, enligt Greider och Linderborg, i stället i huvudsak det nyliberala epokskiftet och socialdemokratins förflyttning mot mitten.

Föreställningen om att samhället är på väg utför är central i diskussionen om populismens mekanismer.

Retoriken i Populistiska manifestet bottnar i att mycket har blivit sämre i det svenska samhället.

Men hållningen att saker blir sämre och sämre kritiseras också från flera håll för att vara onödigt svartsynt, och för att spela konservativa krafter i händerna.

Är det verkligen så dåligt i Sverige i dag?
– Det beror på vem du pratar med, blir svaret från Åsa Linderborg.

– Jag skrev ju Mig äger ingen om min pappa. Han tillhörde globaliseringens första offer i Sverige. Hans arbetsplats flyttade till Kina, han var 50 år och fick inget nytt jobb på tio år. Han dog utan tänder. A-kassan urholkades i rask takt under den perioden. På 1990-talet. För honom blev det sämre. Det är jättemycket svårare i dag för arbetargrabbar som inte tycker att det är kul att plugga. För andra har det blivit bättre. För kvinnor och unga tjejer har det i vissa stycken blivit bättre. För sådana som mig, höginkomsttagare, har det blivit bättre. Det finns också strukturella problem, som att välfärdspremien inte räcker till för alla. Jag brottas själv med om jag ska skaffa mig en sjukförsäkring och en pensionsförsäkring.

Mycket har också blivit bättre. Kvinnor lönearbetar i högre grad i dag än på 1970-talet.

Det finns en lagstadgad rätt till barnomsorg, och så vidare.

– Ja, det finns barnomsorg för alla. Men barngrupperna är jättestora. De som jobbar i barnomsorgen slits ut på ett sätt som de inte gjorde när jag var barn. Kvinnor i LO-kollektivet lider av en socioekonomisk stress i dag som de inte gjorde förut. Vi har 400 000 fattigpensionärer i Sverige, det hade vi inte för 20 år sedan. Det är i huvudsak kvinnor, som är födda här och har bott här i hela sitt liv. Man kan mäta om det har blivit bättre eller sämre på olika sätt.

Populistiska manifestet innehåller i den version som Arbetet får läsa flera felaktiga påståenden, som att Sverige skulle vara det land i världen som har tagit emot flest flyktingar.

Siffran om fattigpensionärer är också värd att titta närmare på. Ekonomisk standard kan mätas på olika sätt.

Med EU:s relativa mått för fattigdom, som drar gränsen vid 60 procent av median-inkomsten, befinner sig omkring 230 000 pensionärer i Sverige i dag i relativ fattigdom.

För 20 år sedan var motsvarande siffra ungefär 70 000 personer.

Huvudförklaringen är att pensioner inte omfattas av jobbskatteavdragen, så löner har i förhållande till pensioner ökat mer. I förhållande till mäns pension har kvinnor knappat in. 1996 hade kvinnor 60 procent av männens pension. 2014 var andelen 67 procent.

När Åsa Linderborg gick i förskola tidigt 1970-tal var det i likhet med unge-fär 10 procent av svenska 1–5-åringar.

I dag är 90 procent av tvååringarna inskrivna i förskola. Grupperna i förskolan ökar inte. De minskar.

Som socialist tror jag att människan kan förändra sig och att man kan bygga nya samhällen

Toppen, både i fråga om barngruppernas storlek och antal barn per anställd, inträffade 1995–2005.

Men medan fler kvinnor har lönearbete och en egen ekonomi är det onekligen så att män har fått en mindre självklar tillgång till den svenska arbetsmarknaden jämfört med 1970-talet.

En fråga som ringer i mitt huvud efter läsningen av Populistiska manifestet är vad man ska göra med de hatiska män som upplever sig ha mer rätt till saker än alla andra.

– Det beror på vad man irriterar sig på att de kräver, säger Åsa Linderborg.

– Det är klart att alla borde ha rätt till ett jobb som de kan försörja sig på. Jag tror inte att män missunnar kvinnor en egen ekonomi. Samtidigt är det provocerande för hela manligheten att kvinnor tar för sig i politiken, inom utbildningen. Mycket handlar om en manlighet i kris.

I Populistiska manifestet lyfter Linderborg och Greider, i likhet med många andra, fram boken Hillbilly: En familj och kultur i kris som en ovanligt insiktsfull förklaring till Donald Trumps framgångar bland sämre bemedlade vita amerikaner.

Författaren, riskkapitalisten JD Vance, skriver om sin egen fattiga släkt i en bygd präglad av nedlagda fabriker och hög arbetslöshet.

Ett av skälen till att Vances uppväxtomgivning har svårt för Barack Obama sägs, med Linderborg och Greiders ord, vara att han ”är en bra pappa, medan många inte är det”.

I de borgerliga salongerna är populism ett skällsord, men vi vill ta fram det friska som trots allt finns i den folkliga reaktionen mot de senaste tre decenniernas hämningslösa kapitalism. I vissa länder är populismen en oppositionell rörelse. I andra, som i Ungern, är den en statsideologi. Populismen kan vara farlig, men är också helt nödvändig

Det är ett svårsmält påstående. Om det är ett problem att vara en bra pappa – vad är då alternativet? Vad finns ens att sträva efter?

– Det handlar inte om att han är en bra pappa, utan att han tillhör en annan samhällsklass. Hela det perfekta paketet. Att han är en bra pappa blir ytterligare något som de tvingas reta sig på, svarar Åsa Linderborg.

Men varför ska någon över huvud taget reta sig på att en man är en bra pappa?
– Jag försvarar dem inte. Men det blir en addition. Det är inte i huvudsak att han är en bra pappa de irriterar sig på, utan att de inte har några framtidsutsikter. Deras barn får inte jobb, de kan inte flytta hemifrån, det finns inga socialförsäkringar.

Du får inte känslan av att det är en hopplös kamp om detta är förutsättningarna?
– Nej. Som socialist tror jag att människan kan förändra sig och att man kan bygga nya samhällen. Vänstern går bort sig om man sjunger med liberalerna att det inte finns några problem, att människor är missunnsamma och att populismen är en logisk defekt. Hela arbetsmarknaden har försämrats rejält med visstidsanställningar, in i medelklassen.

Så om vi blickar framåt: Vilka frågor ska vänstern driva, för största möjliga populistiska genomslag?
– Makt och ägande. Vinster i välfärden. 70 procent av alla svenskar tycker att man ska förbjuda eller minska vinster i välfärden. Det är fantastiskt fin vänsterpopulistisk politik. Sex timmars arbetsdag skulle vara intressant. Det är bra politik, som folket gynnas av. Gör det riktigt retoriskt slagkraftigt. Skit i vad Dagens Nyheters ledarsida säger, bara kör.