Ibrahim Alkhaffaji: För vem är det goda livet?

När jag tittar på mina föräldrar tänker jag att de är värda allt gott i livet. Särskilt när jag funderar över vad de har gått igenom.

Under ålderns höst borde vissa saker få vara självklara för dem. Och inte bara för dem – utan för alla människor som slitit hårt under sina liv och särskilt för dem som är lite äldre.

Tyvärr är sakerna jag pratar om inte självklara. Inte hela tiden, och inte överallt.

Frihet, trygghet och det goda livet är grundpelare i vårt samhälle, men tyvärr kommer det inte alla till del.

Vi tar min mor Layla som exempel. Hon har jobbat för en och samma arbetsgivare i ungefär sju år. För många förefaller det vara något positivt. Och så kan det vara.

Det tyder på att min mor är en uppskattad medarbetare som får förtroende år ut och år in. Men, det finns alltid ett men. Hon har inte fått tillsvidareanställning.

Märkligt? Javisst.

Vissa arbetsgivare är väldigt duktiga på att behöva arbetskraft och de är ännu duktigare på att komma runt det som många tänker att alla har rätt till, nämligen trygghet, anställningstrygghet.

Därmed saknar min mor, på grund av sin arbetsgivare, någonting grundläggande i samhället: Frihet att kunna planera sitt liv.

Vad hon ska göra nästa månad, månaden därpå. Hon saknar trygghet. För att kunna ha frihet att planera sitt liv, måste hon ha trygghet.

Den lilla detaljen som säger att hon har kvar jobbet om en månad.

Och sist, men inte minst, förvägras hon det goda livet, alltså en rimlig löneutveckling, och kanske när det är dags, en rimlig pension.

Min mors kollegor påpekade det för henne. ”Hallå det är orimligt att du har jobbat här hur länge som helst utan att ha fått tillsvidareanställning”.

Hon gjorde det rimliga och gick och pratade med facket för att påpeka att hon jobbat på samma ställe i många år utan att få tillsvidareanställning.

Vissa arbetsgivare är väldigt duktiga på att behöva arbetskraft och de är ännu duktigare på att komma runt det som många tänker att alla har rätt till, nämligen trygghet, anställningstrygghet

Men förstås, arbetsgivaren har hittat kryphål i las, och det gjorde det svårt för facket att göra något.

Eftersom min mor saknade utbildning bestämde hon sig för att studera för att kunna bli barnskötare och därmed underlätta för en eventuell tillsvidareanställning.

Samtidigt som hon studerat, ville hon jobba kvar på sitt jobb. Vilket av många kan anses vara ambitiöst eller hur?

Chefen uttryckte först någon slags vilja för att låta min mor kombinera studier och jobbet.

Men sen, plötsligt sa arbetsgivaren upp min mor två veckor innan hennes anställning upphörde.

Vilket man inte får göra, det ska vara minst en månad. Ja ni ser röran!

Jag hade gärna skrivit namnet på kommunen och sagt att de är si och så men eftersom det är ett pågående ärende så låter jag bli.

Det finns många som befinner sig i min mors situation och jag tycker att det är ett slöseri med mänsklig kreativitet.

Frihet, trygghet (anställningstrygghet) och det goda livet ska komma alla till del.

Det är väl det som kan begäras av ett rikt samhälle?