Kiruna: En gruvsaga om vemod och förväntningar

”Det är bäst att passa på”, säger en man som går förbi när vi fotar Kiruna centrum, stadskärnan med olika utsikter i snart sagt varje korsning.

Österut ligger nya centrum, tidigare industriområde och myrmark, i snitt åtta grader kallare än här uppe på berget.

Ett pampigt stadshus på väg att bli klart, en klockstapel flyttad från det gamla, i övrigt snö.

Västerut Luossavaaraberget med skidbacken, och den nya järnvägsstationen.

Rakt fram Kirunavaara, det terrasserade (och tidigare dagbrutna) fjället och anrikningsverket som bolmar. LKAB:s gruva med en av världens största malmkroppar.

I en av gruvbyggnaderna, ska vi senare få veta, är känslorna upprörda under ett fackligt styrelsemöte för dem som jobbar ovan jord. En oenighet i kommunstyrelsen kring en detaljplan gör att jobb är i fara.

***

Det är en måndag, en vanlig måndag, 14 långa år efter att gruvbolaget skickade sitt officiella brev till kommunen: Stadens centrum måste flyttas om gruvbrytningen ska kunna fortsätta.

Se Alf Oskarsson berätta om Kiruna

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/ID32s538-HA

År av hopp. Entusiaster rusiga av förväntan. ”Fantastiskt spännande tider”, tyckte kultursekreterare Lennart Lantto.

När Sveriges senast uppförda stad Kiruna byggdes kring förra sekelskiftet var gruvdisponenten Hjalmar Lundbohms vision en mönsterstad med klimatanpassad stadsplan.

När det nya centrum började planeras kom ord som mönsterstad 2.0 upp. Vissa pratade om djärvhet, mod och människor i centrum.

Senare följde saker som bråk om var det nya skulle växa upp. Planering av infrastrukturen. En järnvägsstation som hamnade fel.

Byggstarter som sköts upp. Väntan.

Det är då som det stora vemodet rullar in

Något smög sig på. Trots att Kirunaborna är härdade, har lärt sig att leva på grund av gruvan, av gruvan, i samklang med LKAB, ger många uttryck för det som får mig att tänka på Ted Ströms gamla dänga ”Vintersaga”: Det är då som det stora vemodet rullar in.

Hus som jämnas med marken, minnen som upphör.

En gumma på en spark

Och där – på Mangigatan, den som leder ner mot Vänortstorget med Folkets Hus, höga Hotell Ferrum och den kände arkitekten Ralph Erskines 60-talskroppar – en gumma på en spark.

Med ”Atomkraft? Nej tack!”-märke på bröstet, hon utbrister: ”Alla fina byggnader” och suckar. Allt framför oss ska bort.

LKAB:s plan för flytten visar områden där hus ska rivas eller flyttas. Ett växande industriområde bildas, och ska omgärdas av
en park som flyttar sig in över gamla centrum. Grafik: TT nyhetsbyrån för LKAB

Själv bor hon på Borraregatan, en liten bit in på säker mark.

– Ett hus där ska bort, men inte mitt hus, hur ska det bli månne? Jag tänker att om det nu går så sakta, jag är 75 år …

Förresten är hela världen galen, anser hon, med de där ryska diplomaterna som ska utvisas:

– Jag är på väg till Vänstern för att trycka lite papper, säger hon och sparkar vidare.

Gårdarna släcker sina ljus

Och så: Gårdarna släcker sina ljus. Kulturchefen Conny Persson bodde kvar på Bromsgatan 4 ännu medan 2:an revs 2015.

Nu bor han några hundra meter längre upp och har utsikt mot gruvan och mot nästa bostadsområde som kommer att rivas i sommar.

Han tittar ut över snön, där husgrunderna markerats genom gabioner, rester av byggnadsmaterial i stålnät.

– Det är en märklig känsla, där satt man och kollade på tv och lagade mat.

1960-talshusen i kvarteret Ullspiran var inte kulturhistoriskt värdefulla, säger han.

Däremot hade hela området ett värde, som kulturmiljö.

Sorgligt, tänker han.

– Men ska den här staden överleva måste det där finnas kvar, säger han och pekar mot gruvan, vars östra ingång har stängt och ersatts av den växande sättningen, ravinen.

En isande, gråkall vind

När den värmande vårvintersolen går i moln märks en isande, gråkall vind.

– Det suddas ut, det är som när jag suddar ut i en blyertsteckning, säger konstnären Agneta Andersson, medan vi rör oss i gamla centrum.

Hon har sin ateljé och sin tillfälligt tomma lägenhet på Adolf Hedinvägen, på var sin sida om det ”röda strecket”, gränsen för stadsbebyggelsen om sådär femton år.

På Luleå Airport ställer hon ut sin konst. ”Sorg och saknad” heter ett verk, med tecknade tårar av stål.

Hon har fått jobb och bor i Luleå ett tag, orkar inte riktigt med Kiruna, se förfallet, men är på besök för att fira sin födelsedag.

– Kolla, säger hon och pekar på en vägg där färgen rasar av.

– Man tycker väl att det inte är någon idé att underhålla.

Frusna drömmar

När vi senare åkt nerför centrumbackarna och blivit insläppta på gruvområdet, och besöker det där fackliga styrelsemötet för anställda ovan jord, säger huvudskyddsombudet Veronica Vennberg:

– Det är ett allvarligt läge. Jag fick veta det via tv.

Frusna drömmar uti gruvvänliga, S-, M-, V-, Fi- och Sámelistustyrda kommunen.

Kiruna svajar i sitt rus: Socialdemokraten Roger Suup har röstat med oppositionen – eftersom LKAB inte ger tillräckliga garantier för bostäder och för en centrumnära järnvägsstation blir beslutet att återremittera detaljplanen, den som fastställer att ytterligare stora delar av centrum, till exempel där Ralph Erskine-husen står, ska bli industriområde.

Om själva stadsomvandlingen har klubbordförande Ove Stålnacke inte så mycket åsikter: ”Det är tragiskt som Kirunabo, men vad ska vi göra.”

Däremot upprör kohandeln med planmonopolet. I Norrländska Socialdemokraten har han fört ut de varningar han fått från företagsledningen: Försenas detaljplanerna måste gruvbolaget dra ner på takten och varsla anställda. ”Klart folk är oroliga”.

***

Lokförare Tobias Stensson Närvä kom från Gällivare på morgonen, där han lämnat malmen för vidare frakt mot Luleå och SSAB, eller kanske skulle den gå med pråmen till Finland.

– På många sätt världens bästa jobb, när det är soligt och man är uppe i fjällen och kör.

Han flyttade tillbaka efter studier just på grund av samhällsomvandlingen 2007, berättar han under en lunch på hotell Ferrum, som också ska rivas så småningom.

Som LO-fackens ordförande i Kiruna är han irriterad över att politikerna inte tar sitt ansvar och godkänner detaljplanen, när så många jobb står på spel, såväl inom handeln och restaurangbranschen som gruvan.

– Det är tufft att leva i ett vakuum.

***

En av butikerna som ska rivas är anrika Centrum. Vid en gammal soffa ligger modetidningar blandat med material om stadsflytten.

Butiksanställda Birgitta Dahlberg bär på en dubbel oro, för jobbet och för boendet.

Man flyttar inte en hel stad om man inte tror på en stor vinst

Hon har gjort sitt livsval, säger hon: en tvåa med hyran 6 000 kronor i månaden, runt hörnet. Liksom Hyresgästföreningen tycker hon att det enda rätta vore nyckel mot nyckel, kvadrat mot kvadrat, läge mot läge.

Men som hyresgäst känner hon sig helt rättslös och tycker att det är märkligt om kommunen ska komma undan med att erbjuda lägenheter med sämre läge.

Eller nyproducerade som efter en hyrestrappa blir mycket dyrare.

– Man flyttar inte en hel stad om man inte tror på en stor vinst. Att de små personerna ska betala för det här, det är horribelt.

Hennes chef, Johanna Lindgren Ringholt, tänker ge allt hon kan för att det ska bli bra i nya centrum.

Hon hade velat bygga upp en liknande fastighet som den hon och hennes far äger här. Men som för de flesta små fastighetsägarna blev det för dyrt. Nu får hon hyra lokal i stället.

Pulsen på stan är inte som förr, nu när Ica lagt ner, märker hon. Avgörande blir att flytten, när det nu blir, sker samlat under en kort tid.

– Resan dit blir tuff.

En tradare i snörök

– Och i går gick detaljplanen igenom, säger Agneta Andersson, när hon på tisdagen bjuder in mig till sin mammas lägenhet med fjällvy i ett av Erskine-husen, som fått smeknamnet Spottkoppen – ”Snusdosan” ligger intill.

Hon fick beskedet som alltså rör moderns lägenhet via morgonnyheterna.

Roger Suup hade rättat sig i ledet under det extra kommunstyrelsemötet. Gruvan slipper varsla utan kan fortsätta borra sig in under staden.

Och byggandet kan förhoppningsvis ta fart.

På samma tv-nyheter såg Agneta Andersson också hur en ny teknik med 3D-glasögon gör så att hantverkare kan se hur vattenledningar löper i marken.

Där stod de vid nya stadshuset och såg animerade rör.

– Man borde ha sådana där glasögon för att se hur människor mår också, se hur våra hjärtan slår och hur pulsen går.

***

I maj tar Kirunaborna farväl av sitt gamla stadshus. Kultursekreterare Lennart Lantto ser ett ”fantastiskt intresse” för sina guidningar.

I november invigs så det nya påkostade stadshuset, inklusive ett länskonstmuseum.

– Det blir fantastiskt att få uppleva den drömmen gå i upplevelse, säger han.

Så länge fortsätter livet i gamla centrum, det med utsikt.

En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran.
Bion i Folkets hus ger ”The Shape of Water”.