Arbetets skönhet och meningslöshet bevittnas i blivande klassiker
Sebastian de Toro spanar in hur skönlitteraturen har uppmärksammat frågan om hur det är att vara arbetare.
Sömmerskan i den spanska filmatiseringen av Isaac Rosas Den osynliga handen.
REFLEKTION. Vad innebär det att vara arbetare? Att likt en murare plocka upp en tegelsten, lägga den på murbruket så att cementen minskar några millimeter i tjocklek och därefter trycka till den försiktigt, innan det är dags att börja med nästa sten.
Eller att likt en telefonförsäljare glatt upprepa samma innötta fraser från morgon till kväll.
Är man stolt? Känner man sig utnyttjad? Bryr man sig?
Dessa frågor har sällan behandlats lika uppmärksamt inom skönlitteraturen som i Isaac Rosas Den osynliga handen.
I romanen får vi bland annat följa hur en sömmerska sitter framför symaskinen med böjd rygg, pedalen i botten och blicken i tyget, timme efter timme, hur en servitör iordningställer kaffe, plockar av borden och håller reda på otaliga beställningar med ett ständigt leende på läpparna och hur en springpojke med utländsk bakgrund får kasta sig över alla de uppgifter ingen annan åtar sig.
Texten strömmar fram i böljande passager där arbetarna genomför sina uppgifter samtidigt som de reflekterar över sina jobb och liv.
…genom sin mångstämmiga kör av arbetarröster sägs något viktigare
Krypande och försiktigt övergår boken så småningom i ett mer dramatiskt skeende.
Huvudpersonernas arbetsplats, en övergiven fabrik, visar sig vara en utställningslokal dit andra, kanske den medelklass som inte längre kroppsarbetar, kommer för att titta på dem.
I medierna debatteras företeelsen. Är de riktiga arbetare eller skådespelare? Utnyttjas de? Bevittnar vi en skönhetsupplevelse eller något meningslöst?
Under arbetarnas egna diskussioner uppenbaras att lön och arbetsvillkor skiljer sig åt, men också att de har olika syn på hur stimulerande arbetet är och hur tillmötesgående de ska vara till arbetsgivarnas växande krav.
Några definitiva svar på vad det innebär att vara arbetare presenteras förvisso inte.
Men genom sin mångstämmiga kör av arbetarröster sägs något viktigare.
Att arbetslivet för många kanske inte blev som man en gång föreställde sig det. Eller som Rosa skriver i bokens dedikation:
Till Olivia, Carmela och Elvira som fortfarande leker att de arbetar.
Fotnot: Romanen utkom i Sverige 2012. Den spanska filmen La Mano Invisible kom förra året. Med denna bokanmälan hoppas jag att fler får upp ögonen för en blivande arbetarklassiker.
