1997 undertecknades industriavtalet. Mycket har hänt såväl här i Sverige som i omvärlden.

Industriavtalet är ett samarbetsavtal som bland annat handlar om lönebildning mellan facken och arbetsgivarorganisationer inom industrin.

Avtalet skrevs i spåren av en period med höga nominella och inflationsdrivande löneökningar. Nu 20 år senare är problemen snarare de omvända.

Vi har i stället en inflation som är lägre än Riksbankens mål. Många menar att en orsak till detta är att löneökningstakten varit för låg.

Fackförbunden inom 6F – Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko – ser flera problem med dagens lönebildningsmodell.

Med anledning av detta tillsatte förbunden en lönepolitisk utredning ”Lönebildning för jämlikhet” där en första rapport ”Lågt lönemärke gynnar högavlönade” presenteras 10 april.

Rapporten tar avstamp i ett av LO-förbundens gemensamma mål – att minska löneklyftorna mellan arbetare och tjänstemän.

Industriavtalet har bidragit till reallöneökningar under många år. Men när man tittar på fördelningen av dessa löneökningar så finns en tydlig vinnare, tjänstemännen.

1997 skiljde det i genomsnitt 5 100 kronor per månad i lön mellan en arbetare och tjänsteman. 2016 hade denna skillnad växt till 12 300 kronor per månad.

Lönebildningen fungerar på så vis att industrifacken tillsammans med industriarbetsgivarna kommer överens om ett normerande löneavtal, det så kallade ”märket”.

Detta lönemärke ska sedan följas i de centrala avtalen av den övriga arbetsmarknaden.

Dock kan man lokalt på varje arbetsplats ta ut mer än vad som har stipulerats av märket. Detta skapar problem, framför allt när lönemärket sätts lågt.

Problemet uppstår eftersom arbetarnas löner bestäms mer av det normerande avtalet jämfört med tjänstemännens där lönerna i högre grad sätts genom lokal lönebildning, det vill säga lönen sätts direkt på arbetsplatsen.

När lönemärket i de normerande avtalen sätts lågt lämnas en större del av löneutrymmet kvar till den lokala lönebildningen som då ofta tillfaller de högavlönade tjänstemännen.

I rapporten kan vi visa på följande i näringslivet:

  • En orsak till att tjänstemännen dragit ifrån arbetarna under de senaste 20 åren är att lönemärket tecknats på en för låg nivå. I genomsnitt per år, sedan 1998, har märket tecknats på 0,6 procentenheter lägre än vad som varit det samhällsekonomiska löneutrymmet. Tecknande av låga centrala avtal leder till att lönegapet mellan starka och svaga grupper på arbetsmarknaden ökar. Och med nuvarande ordning där lönemärket konsekvent sätts under det samhällsekonomiska löneutrymmet kommer lönegapet mellan låg- och högavlönade att fortsätta öka.
  • Sambandet tycks vara så att när det normerande avtalet underskattar löneutrymmet med 1 procent så ökar arbetarnas löner nästan 1 procent mindre än tjänstemännens löner.
  • Om märket hade följt löneutrymmet, under de avtalsperioder sedan 1998 som märket varit 1 procent eller mer under det samhällsekonomiska löneutrymmet, hade arbetarnas löner i dag i genomsnitt varit 4,8 procent högre. Eller för att uttrycka det i kronor; 1 300 kronor högre per månad. Det innebär 15 600 kronor mer i plånboken på ett år.
  • Sedan 1998 är det bara under en avtalsperiod som vi kan se att arbetarna ökar sina löner mer än tjänstemännen. Det är åren 2007–2010. Det berodde på ett relativt högt märke och en stor jämställdhetspott. Dessutom kom finanskrisen oväntat, vilket gjorde att det lokala löneutrymmet blev mindre än förväntat.
  • Statistik för 2017 visar på att lönemärket återigen sattes för lågt och att arbetarna kommer tappa ytterligare 0,5 procent relativt tjänstemännen. Även om låglönesatsningen 2017 var betydelsefull för vissa lågavlönade yrkesgrupper så påverkade den knappt märkbart arbetarnas genomsnittliga löneutveckling. Totalt sedan 1997 summerar tappet i relationen arbetare/tjänstemän till dryga 8 procent.

LO och LO-förbunden, vilket även innefattar undertecknarna av denna artikel, kan inte längre gömma sig bakom det faktum att lönerna i det normerande avtalet inte har gynnat de lågavlönade.

För varje avtalsrörelse som går kommer vi längre ifrån vårt gemensamma LO-mål att minska gapet mellan arbetare och tjänstemän.

För att arbetare fortsättningsvis inte ska tappa relativt de högt avlönade grupperna på arbetsmarknaden visar rapporten på att man måste använda två typer av avtal.

Det ena är normerande avtal i takt med det samhällsekonomiska löneutrymmet för att begränsa tjänstemännens lokala lönepåslag.

Det andra är centrala avtal om relativt kraftfulla låglönesatsningar som i genomsnitt tillfaller arbetare mer än tjänstemän.