Fluffiga formuleringar från en tjurig nostalgiker

RECENSION. Den som läst den brittiske journalisten George Monbiots återkommande krönikor i The Guardian känner igen ämnena.

Girigheten. Klimathotet. Orättvisorna.

I hans senaste bok, Ur ruinerna – en ny politik för en värld i kris, försöker han, på knappt 200 sidor, formulera principerna för en ny världsordning.

Analyserna är ofta skarpa. Författaren dissekerar ekonomins organisering, samhällets klyvning och kvartalskapitalismens rövartåg genom samhälle och välfärd.

Men alltför ofta gör han det för enkelt för sig. Som när Monbiot, med en rätt platt analys, ifrågasätter kändiskulturen och hur ”människor med få band till den handgripliga världen låter sig förledas”.

Eller när han reducerar nya medieplattformar till ”exklusivt myspys för den nätverkande medelklassen”.

Boken liknar i sina sämsta stunder ett ogenomtänkt blogginlägg med svårsmält, självförhärligande moralism.

Och problemet är att det distraherar från de ljuspunkter som Ur ruinerna ändå rymmer.

För huvudtesen – att vi faktiskt kan mota cynismen och högerpopulismens segertåg i grind genom nya former av delaktighet – träffar rätt.

Exemplen med gemensamma mekanismer för en rättvisare omfördelning är intressanta.

Monbiots förhoppning om att människor ska organisera sig ”i en ny samhörighet” väcker tankar och idéer.

Fast där tar det stopp.

Monbiot nöjer sig med fluffiga formuleringar och yviga kast. Det lyfter liksom aldrig.

Men det i särklass allvarligaste misstaget är att författaren helt bortser från sociala medier och delningsekonomins progressiva potential.

Trots att verktygen borde stå i centrum för varje rörelse som vill åstadkomma förändring.

I stället hamrar Monbiot in tesen att det bara är det handgripliga som räknas, det fysiska mötet.

Det är trist och får honom mer att framstå som en tjurig nostalgiker än taggad visionär.