Gratistidning ger röst åt Rysslands migrantarbetare

SANKT PETERSBURG. Det är en blöt vårdag i Sankt Petersburg. På Sennojmarknaden rinner regnvattnet i små strömmar ner för presenningarna som handlarna spänt över sina varor.

Safina och hennes syster Anisa manövrerar med flinka steg mellan pölarna medan de jobbar sig systematiskt från en kvinnlig försäljare till nästa. Efter ett par vänliga ord, ibland på ryska, ibland på tadzjikiska, räcker de över en tidning och skyndar snabbt vidare.

– Ofta är folk misstänksamma först men när de inser att tidningen är gratis tackar de flesta ja, berättar Safina.

Tidningen Safina och Anisa delar ut heter Gul, och görs av och för kvinnliga migranter från Centralasien i Sankt Petersburg.

Merparten av handlarna på marknaden är migranter från de tre centralasiatiska forna sovjetrepublikerna Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.

När sovjetimperiet med sin planekonomi föll ihop i början av 1990-talet drabbades republikerna vid rikets periferi av en ekonomisk kollaps. Än i dag är länderna präglade av fattigdom.

För att försörja sina familjer har miljontals kirgisiska, tadzjikiska, och uzbekiska medborgare sökt sig till de relativt rika ryska storstäderna för att jobba.

Denna arbetsmigration har så pass stora proportioner att deras centralasiatiska hemländer hör till de ekonomierna i världen som är mest beroende av sina gästarbetare.

– Antalet arbetsmigranter från den regionen var som högst 2014. Då jobbade det omkring en halv miljon kirgiziska, över en miljon tadzjikiska och runt två och en halv miljoner uzbekiska medborgare i Ryssland, förklarar Sergej Abasjin som är professor vid antropologiska fakulteten hos Europeiska Universitetet i Sankt Petersburg, och räknas till Rysslands främsta Centralasienkännare.

– I samband med den ekonomiska krisen i Ryssland föll antalet sedan med runt 25 procent, för att nu återigen stiga. Allt detta är uppskattningar, lägger han till, eftersom statistiken är opålitlig.

I Ryssland lever migranterna ett utsatt liv. De flesta jobbar inom lågavlönade manuella och serviceyrken, som byggarbetare, chaufförer, gatusopare eller inom restaurangbranschen. Eftersom även lindriga förseelser innebär utvisning och inreseförbud lever de under ständiga utpressningshot från korrupta poliser.

Även om den våldsamma gaturasismen avtagit de senaste åren är hatbrott fortfarande ett allvarligt hot. Dessutom utnyttjar många arbetsgivare migranternas svåra situation och många har dåliga arbetsförhållanden.

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/O1AAxCLvnS0

Efter att ha delat ut tidningarna sätter sig Safina och systern Anisa på en tadzjikisk restaurang intill marknaden. Över lite grönt te berättar de varför tidningsprojektet behövs.

– Många är rädda för att bli utvisade…, säger Anisa.

– …och vågar inte säga emot chefen vad gäller arbetsvillkoren, avslutar Safina sin systers mening.

Det förekommer regelbundet att arbetsgivare tar migrantarbetarnas pass i beslag. Eftersom utlänningar som rör sig på stan är förpliktade att kunna identifiera sig innebär detta en sorts fångenskap.

– Det uppdagades precis ett sånt fall här i staden, berättar Anisa. Dussintals uzbekiska arbetare hölls i flera månader och jobbade på en fabrik utan att få sin utlovade lön.

För att ge läsarna verktyg att försvara sina rättigheter beskriver tidningen Gul var man kan få hjälp i sådana fall.

Det aktuella numrets huvudartikel handlar om en lokal civilsamhällsgrupp som hjälper olika utsatta grupper, däribland arbetsmigranter.

Andrej Jakimov, som koordinerar denna organisations stödinsatser för migranter, jobbade mycket aktivt med de uzbekiska fabriksarbetarna Anisa berättade om.

– Dessvärre är sådana fall inte helt ovanliga, förklarar han. Det vi kan göra är att ordna tolkar, bistå juridiskt och hjälpa med att koppla in de ansvariga myndigheterna. Tyvärr har migranterna i dessa situationer ofta för mycket tålamod för sitt eget bästa samtidigt som de ryska facken inte jobbar aktivt för att organisera dem.

Det har dock gjorts enstaka försök att organisera arbetsmigranter. Ett exempel är Gatusoparnas fackförening, som var aktiv i Sankt Petersburg under ett par år i början av 2010-talet.

– Det var en kvinna från Centralasien som drog igång det hela och de gjorde bra arbete, minns Andrej Jakimov. Men sedan tog projektpengarna slut och det rann tyvärr ut i sanden.

Att även tidningen Gul drivs av just kvinnor tycker Jakimov inte är så förvånande.

– Ur ett genusperspektiv är det intressant, säger han. Trots att kvinnor är underrepresenterade bland arbetsmigranterna så är det fler kvinnor som söker sig till vår organisation för hjälp. När männen kommer hit gör de det nästan alltid i egen sak och vill ha hjälp med arbetsplatsrelaterade problem. Kvinnorna kommer upprepade gånger, angående olika frågor och ofta på andras vägnar, åt släktingar, kamrater, landsmän. På så vis går de inte sällan från att vara offer till att bli aktivister.

Det är denna solidariska tendens hos de kvinnliga migranterna som teamet bakom Gul vill främja genom sitt arbete.

– Patriarkatet är mycket starkt i våra hemländer, vilket gör att även de kvinnliga migranternas situation skiljer sig från männens, berättar Safina. Kvinnor ska vara underordnade. När det förekommer våld i familjen så förväntas de härda ut i stället för att söka hjälp. I nästa nummer ska vi därför skriva om en kvinnojour.

– Men samtidigt är kvinnorna ofta bättre på att agera i situationer av förtryck, lägger Anisa till. Genom vår tidning vill vi hjälpa kvinnliga migranter att stå på sina egna ben och försvara sina rättigheter.