Jonna Sima: Är Klassekampen möjlig i Sverige?

Det här blir min sista krönika i Arbetet. Vemod är nog den känsla som bäst beskriver tillståndet de här sista dagarna på redaktionen (innan jag börjar på Aftonbladets ledarsida).

Det har bara gått drygt fyra år sedan jag fick jobbet som kulturredaktör på Arbetet och under den tiden har jag hunnit vara både föräldraledig och tjänstledig.

Ibland blir livet inte riktigt som man har tänkt sig, och det finns alldeles för många kulturartiklar som jag har planerat och tänkt att skriva som nu inte blir av. Åtminstone inte av mig.

När jag började här hösten 2014 blev jag direkt inslängd i tidningsproduktionen.

Min företrädare John Swedenmark hade lämnat Arbetet redan före sommaren och det han skickat med mig var att jag skulle göra mina egna kultursidor och inte titta bakåt för mycket.

Många veckor har kulturmaterial dessutom varit bland det mest lästa på Arbetets sajt och det har uppmuntrat mig att fortsätta på den inslagna vägen

Jag tog honom på orden.

Min ambition har varit att göra kultursidorna intressanta och inbjudande för många.

Att artiklarna och ämnesvalen ska locka läsare som kanske inte vanligtvis stannar till vid eller klickar sig in på kultursidor.

Det har inte alltid lyckats, men när jag tänker tillbaka på alla texter, alla duktiga skribenter, fotografer och illustratörer som vi har publicerat känner jag stolthet!

Många veckor har kulturmaterial dessutom varit bland det mest lästa på Arbetets sajt och det har uppmuntrat mig att fortsätta på den inslagna vägen.

Arbetet har en viktig och unik roll i det svenska medielandskapet, särskilt som andra medier har skurit ned på arbetsmarknadsbevakningen.

Här skrivs nyheterna konsekvent ur löntagarnas och fackens perspektiv och inte: ”Tusen anställda får gå från Volvo – aktien rusar på börsen!” som nyhetsrapporteringen ofta kan låta i andra medier.

Nyligen lyssnade jag på ett seminarium som hölls av Bjørgulv Braanen, chefredaktör för den norska dagstidningen Klassekampen.

Han berättade hur deras upplaga stadigt har vuxit de senaste tio åren och att de i dag har 25 000 prenumeranter, vilket är rekordmånga.

Det är en häpnadsväckande framgångshistoria i en tid när nästan alla andra tidningar går åt motsatt håll med fallande upplagor.

Tidningen beskrev han som en blandning mellan Flamman och Arbetet, och deras nyhetsrapportering betonar politik och arbetsmarknadsjournalistik ur löntagarnas perspektiv.

Arbetet har en viktig och unik roll i det svenska medielandskapet, särskilt som andra medier har skurit ned på arbetsmarknadsbevakningen

Ledarsidan är politiskt obunden vänster. Men vad som framför allt, enligt Bjørgulv Braanen, lockar även prenumeranter med andra politiska uppfattningar – förutom den balanserade journalistiken – är det gedigna kulturmaterialet.

Varje dag publicerar Klassekampen kvalificerad kulturjournalistik och översätter relevanta artiklar från nordisk och internationell kulturdebatt.

På lördagar medföljer en bilaga om böcker, med litteraturkritik, essäer och intervjuer. På måndagar får man en liknande bilaga om musik.

Visst vore det fantastiskt om vi hade en sådan dagstidning också här i Sverige? Kanske kunde vara något för Arbetet i framtiden!

Med de orden, eller ska vi säga med den önskan, säger jag tack för mig.