Karin Adelsköld: Ha kul på jobbet och tramsa hemma

ARBETET MÖTER Karin Adelsköld VID UTKLÄDNINGSLÅDAN. Utsikten och ljuset i lägenheten som komikern, författaren och föreläsaren Karin Adelsköld hyr i andra hand i en av Stockholms södra närförorter är något alldeles extra.

Hur ska hon kunna få tag i något eget åt sig och barnen som matchar detta, undrar hon medan hon grejar runt lite i det kombinerade köket och vardagsrummet – kanske ska hon byta kläder?

Dessutom är hon uppvuxen med gröna vågen, skyr ägande, längtar efter ett kollektivboende med andra ensamstående mammor, finns det något sånt i Stockholm? funderar hon.

Det är i alla fall i huvudstaden hon kommer att hålla sig så länge barnen bor hemma.

Och så övergår hon till att prata om lösskägg, som hon scannat av utbudet av.

Den moderna varianten sätts dit med lim, och öppnar inte upp för spontanitet.

Jag gick från att tänka att jag bara skulle ta mig igenom den här veckan, till att förstå vilken enorm kraft det är att skämta om det som är jobbigt och mörkt

På scenen, alltså? förutsätter jag.

– Jag har aldrig skägg på scenen. Jag har det bara privat, för trams.

Som när hon öppnade ytterdörren som man för sin nya pojkvän häromdagen, iklädd en brun korthårig peruk och just lösskägg.

– Han är en sån som uppskattar det.

Uppfostrad till att ha en allvarlig syn på världen, med såväl böndernas åkerbesprutningar (i Malexander där de bodde) som Vietnamkriget på sina egna axlar, var unga Karin Adelsköld inte den som skämtade om livets allvar.

Hon bjöd inte på sig själv, skrattade inte åt egna tillkortakommanden.

Skulle man bli tagen på allvar som kvinna, särskilt som ung kvinna, gällde det att vara seriös, fick hon lära sig.

Men utklädningslådor har alltid funnits där, i föräldrahemmet såväl som i hennes egna bostäder, även om hon den här dagen suckar över att hon, efter uppbrottet från Östersund i somras, inte har koll på var den där andra lådan är.

Men en letar hon fram. Med lösskägg, lösnäsor, en knasig hatt, en knallgrön klänning.

Hon går i gång på sånt, och på skämtbutiken Buttericks utbud.

Inom stand up-genren är utklädning inte så väl ansett, poängterar hon.

– Men det är kanske den renaste formen av trams. Ett sätt att behålla barnet inom sig, vara lekfull, säger hon som 2011, bara tre år efter sina första stapplande steg på humorscenen, vann utmärkelsen årets kvinnliga komiker.

Som journalist och tygblöjeivrande småbarnsmamma gick hon in i väggen första gången 2007.

Av närmast en slump hamnade hon på en veckolång stand up-kurs på en folkhögskola. De första dagarna avundades hon de unga talangfulla männen, som självsäkert levererade.

Hon själv hade väl inget? Men i slutet av veckan hade de bränt sina erfarenheter, medan hon hade hittat en skattkista att gräva ur.

– Jag gick från att tänka att jag bara skulle ta mig igenom den här veckan, till att förstå vilken enorm kraft det är att skämta om det som är jobbigt och mörkt.

Nu, berättar hon, kan det nästan gå för långt.

Som att när ex-maken berättade att han ville skiljas var det första hon tänkte: ”Åh, barnen!” och det andra: ”Det här blir bra stand up.”

I Sverige har vi en generell uppfattning om att jobb är jobb och där ska man inte tramsa, säger hon.

Det är få som förstår de oerhörda fördelar, så väl ekonomiska som psykosociala, som humor och att ha kul på jobbet ger.

– Därför skrev jag den här boken, säger hon och syftar på Nu är det kul igen – Från utmattning till arbetsglädje.

Tanken är att få folk att vakna upp och skratta åt eländet, förmedla det jag vill fast genom humor. Det finns inte mycket humor i utmattningsgenren

Eller skrev och skrev. För det fanns ett problem. 2016 hade hon återigen gått in i väggen.

Den här gången med full kraft, på grund av egna, inre krav. Fortfarande har hon problem med minnet, med att hitta i hemtama kvarter, med läs- och skrivförmågan.

Därför är boken berättad för och nedskriven av författaren Jessika Devert.

Eftersom hon fortfarande inte är helt återställd tycker hon sig inte kunna ge några råd kring att undvika utmattning.

Förutom att slå ett slag för att inte glömma bort det här med humor i livets olika delar.

På jobbet måste såväl chefer som anställda inse att alla tjänar på att ha roligt. Tid behöver frigöras.

Ett grundkrav är att inte hoppa över fikapauser:

– Man måste sitta tillsammans, det är ju självklart, man sitter sällan och skrattar själv.

I maj har hon smygpregpremiär på showen Helt perfekt, stand up om utmattning.

– Tanken är att få folk att vakna upp och skratta åt eländet, förmedla det jag vill fast genom humor. Det finns inte mycket humor i utmattningsgenren.