Jag minns ännu den första gången. Det gick som elektricitet genom kroppen. En våg av känslor sköljde genom mig. Det var inte som något jag upplevt tidigare.

Året var 1995 och jag hade gått ut gymnasiet, fått min första kram av en gråtande flicka som viskade i mitt öra: ”Det är så mycket man inte vet om människor.”

Jag hade fått stipendium för mitt skrivande och hade läst Dan Anderssons samlade dikter om och om igen sedan jag som sjuåring hittade boken i min mormors och morfars bokhylla.

1985 hade jag upptäckt DiLeva, och flera gånger fått frågan: ”Men vad gillar du på riktigt” när jag sa att jag lyssnade på honom.

Nu satt jag hemma med hörlurarna på mig, och lyssnade på skivan Inkognito av Kjell Höglund.

Nog hade jag kommit i kontakt med hans musik förr, men det var mest genom folkliga En stor stark som inte riktigt tilltalade mitt helnyktra sinne.

Det hjälpte mig på min egen väg från att vara en nedbruten, tystlåten kille som överlevt nio års stundvis väldigt hård mobbing i grundskolan

Daniel Lehto

Ändå var det något som hade fått mig att plocka upp och köpa skivan i skivaffären. Det var kärlek vid första genomlyssningen.

Efter det snurrade den varv på varv i min cd-spelare. De sköra melodierna, den skrovliga och ibland lite kantiga stämman, och kanske framför allt de vackert drömmande texterna.

Höglund följde mig på min resa genom livet. Jag köpte hans skivor och tog till mig av hans texter.

Där fanns många musikaliska avtryck och influenser, jag hörde spår av hårdrock, rap och visa, schlager och pop blandat i en höglundsk mixer till något unikt och säreget.

Men hur starka melodierna än var, var det texterna som berörde mig mest: ”Diktaren river sig i sitt eget bröst, för att kunna mata sina barn.”

Det var hudlöst, med nerv och klarsynthet. Det hjälpte mig på min egen väg från att vara en nedbruten, tystlåten kille som överlevt nio års stundvis väldigt hård mobbing i grundskolan.

I Kjell Höglunds lyrik hittade jag nyckeln till mina egna försök till diktande. Jag hade inte upplevt samma effekt av någon annan lyrik, Dan Andersson undantagen. Den svalde mig hel. Jag lånade Brända skepp (Höglunds samlade texter) från biblioteket gång efter annan.

Och via den hittade jag till Boye, Tegnér och Runeberg.

Jag hade med mig Höglund i hörlurarna när jag jobbade vid tryckpressen uppe i Malmberget, och då jag vandrade mina nattliga promenader genom ett sovande och sakta döende samhälle som åts upp av det underjordiska monstret som samtidigt gav samhället blod och liv.

Höglunds första skivor som fötts ur proggen, men med ett mer sinnligt sökande än ett politiskt ställningstagande, fyllde mina dagar.

Jag hoppas att fler lyssnare kommer att få upp ögonen för att Kjell Höglund är så mycket mer än En stor stark i och med de nya släppen

Daniel Lehto

Den saknad som uppstår när barndomskvarteren hemma i Malmberget jämnas med marken eller äts upp av gruvan fick tröst i Höglunds musik, där det tillfälliga, det ofullständiga och föränderliga adresserades.

Men där fanns också något annat, en ständig inåtvändhet, ett inre sökande efter mening, självrannsakande och ifrågasättande.

Det var ofta filosofiskt, grubblande. Klart det passade mig som brottats med sådant sedan mycket unga år.

På grund av detta, och mycket mer än vad som ryms på ett litet papper, blir jag mycket glad över att Höglunds musik i dag vinner nya lyssnare när artisterna Ellinor Brolin och Ellen Sundberg på var sitt håll släpper cover-skivor med sånger ur Höglunds gedigna låtskatt.

Kjell Höglund har nämligen i mina ögon alltid varit en av våra största lyriker.

Jag hoppas att fler lyssnare kommer att få upp ögonen för att Kjell Höglund är så mycket mer än En stor stark i och med de nya släppen.