Ingen djup berättelse om svenska hjärtan

RECENSION. På pappret låter Kristian Hallbergs nyskrivna Ur svenska hjärtans djup, med urpremiär på Teater Galeasen, hyperaktuell och intressant.

Vi får följa en familj i en namnlös svensk småstad genom de senaste tre decenniernas mest definierande händelser.

Dramatikern vill skildra ”hur åsikter förändras, normaliseras och omvandlas tills de inte längre är åsikter”.

Men ganska så omgående skorrar tonträffen. Olof Palme har blivit mördad, berättar ”pappan” (Johan Wahlström) för sin fru, spelad av Lena Nilsson.

Men tydligen inträffade det för några dagar sedan, konstaterar han. Hoppsan hejsan. Frun skrattar åt att de på landet inte hänger med i nyhetsrapporteringen, inte som de i Stockholm!

Men, säger pappan, hoppas Olof och Lisbet ändå tyckte att Bröderna Mozart, som de såg på bio före mordet, var en bra film i alla fall.

Nej, det är inte så kul utan känns mest plumpt och dumt. I samma stil fortskrider pjäsen; Ny demokratis entré i riksdagen, mordet på Anna Lindh och terrordådet mot World Trade Center.

Vart den politiskt satiriska udden är riktad verkar vara oklart, det är snarare ett brett svingande mot media, storstad och politiker.

Mellan varje episod spelas dansbandsmusik som de fem skådespelarna stuffar runt till.

Tanken är kanske att dansmusiken ska skänka något slags autenticitet åt historien om vanliga svenskar i ett mindre samhälle, men på en liten, smal teater som Galeasen går det inte att skaka av sig känslan av musiken som en ironisk pose.

I andra akten är formen helt annorlunda; borta är episoderna och dansbandsmusiken. I stället bearbetas ett nutida mord som begåtts av en gästarbetare, snarlikt det på Lisa Holm i Västergötland 2015.

Här finns intressanta trådar, som fördomar, rasism och klyftorna mellan stad och land i Sverige.

Ibland glimrar det till och ett förlösande fniss bubblar fram.

Men någon stor berättelse över vår tids trauman lyckas Ur svenska hjärtans djup inte förmedla.