Paul Austers nya är vredens bok

RECENSION. Vad är det som avgör vilken väg livet tar? Frågan hovrar över Paul Austers mastodont-roman 4321, författarens i särklass mest omfattande verk.

Medan tidigare romaner rymts mellan kompakta pocketpärmar är senaste alstret en tegelsten som vindlar över 944 boksidor.

När jag plockar med den under resor nöter den mot ryggen i väskan, tynger och drar på uppmärksamhet. Nästintill avskräcker.

Stommen i boken är Archie Ferguson, som föds i en slumrande New Jersey-förort 1947.

Skildringen liknar till en början en klassisk utvecklingsroman genom en barn- och ungdom under den amerikanska optimismens efterkrigstid.

Men sedan händer något.

Boken byter spår, klipper av berättelsen och gör ett omtag. Archie Ferguson är kvar, liksom landet, men Auster bryter den traditionella kronologin och skapar fyra parallella verkligheter.

Vi får fyra upplagor av Archie Ferguson – fyra USA. Handlingarna löper som underströmmar åt olika håll, bildar ett multiversum av händelseförlopp.

Som genom ett kalejdoskop får vi följa Archie Fergusons olika vägar genom livet, med skiften och förändringar som får långtgående konsekvenser. Både för vart han tar vägen och för vem han blir.

Relationen till föräldrarna skiftar dramatiskt, liksom synen på samhället och vilka politiska tankar som slår rot. Färden genom textmassan är kittlande.

Men medan tidigare böcker rotat i människans skrymslen och vrår – framgången som bakslagets spegelsida, euforin som granne med det bottenlösa traumat – spejar 4321 ut mot de stora horisonterna

Austers författarskap nådde den större läsekretsen 1987 med New York-trilogin, en serie noveller som flätade samman deckarromanens form med existentiella och mänskliga teman.

Genom åren har han skruvat på formen, ofta genom korta och rappa romaner som Dårskaper i Brooklyn från 2005.

På ytan ofta böcker med helt vanliga människor i till synes vanliga sammanhang. Ofta med en känsla av att den stora katastrofen lurar runt hörnet.

Av personligt misslyckande och otillräcklighet. Austers pärlband av böcker delar alla drag med den ryske giganten Fjodor Dostojevskijs avgrundsdjupa källarhålor.

Alltid med en psykoanalytisk blick för människan i människan.

Men medan tidigare böcker rotat i människans skrymslen och vrår – framgången som bakslagets spegelsida, euforin som granne med det bottenlösa traumat – spejar 4321 ut mot de stora horisonterna.

Systemen, trådarna som binder oss samman.

Paul Auster har själv sagt att han förvånas över att så många uppfattar livet som linjärt, som en förutsägbar båge. I själva verket är det ju precis tvärtom.

Storslagna drömmar som mals sönder av verklighetens skoningslöshet, hunsade och frustrerade generationer som sett drömmarna ställas in.

Poängen är att då är nu; att det som händer Archie Ferguson lika mycket är en fråga om slump som om strukturer.

Kanske är den insikten viktigare än någonsin. Det amerikanska valet av Donald Trump till president fungerar som utropstecknet i 4321.

Men sida vid sida med avgrunden syns också ljusglimtarna. 4321 nöjer sig inte med nostalgisk fetischism av det förflutna, eller att kapsla in händelsekedjorna i ett isolerat sextiotal.

Tillkomsten av boken, som Auster skrev för hand under tre års tid, är berättelsen om det amerikanska seklets stora omvälvningar.

Archie Ferguson blir verktyget för att skildra människorna och rörelserna som format och formar.

Vietnamkriget, medborgarrättsrörelsen, Kennedymordet, rasismen, revolternas 1968. Allt knådas ihop till en framåtrörelse.

Auster låter historien tar plats i 4321. På gott och ont. Ibland blir det onödigt detaljerat och ingående.

På samma sätt gör det ambitiösa greppet – fyra parallella världar – det snårigt att hålla reda på de ibland snarlika upplagorna av Archie Ferguson.

I intervjuer om boken återkommer Auster ständigt till ilskan över sakernas tillstånd.

Mellan raderna kokar ett raseri över sakernas tillstånd i det USA som tagit form inför våra ögon

”Make America Great Again handlar i själva verket om Make America White Again”, säger han till The Guardian.

Och: ”Valet av Trump är det mest fasansfulla jag sett inom politiken under hela mitt liv”.

Ilskan märks.

4321 är fylld med de austerska verktygen och persongallerierna.

Men mer än något annat är verket en banderoll som vecklas ut för läsarens ögon allt eftersom; tegelstenen framför mig är nämligen en motståndshandling.

Austers sätt att vara ett sandpapper i en tid när alltfler glider och förflyttas till oigenkännlighet.

Mellan raderna kokar ett raseri över sakernas tillstånd i det USA som tagit form inför våra ögon. Auster eldar under sin – och vår – vrede.

Nu, 71 år gammal, har han inte bara skrivit sitt livs största verk.

Han har också formulerat något så unikt som ett romanprojekt som använder ilskan som bränsle för ett unikt berättande.

Genom att använda sprickorna i Archie Fergusons liv, våra liv, ger han oss lika mycket anledning att bli förbannade som att hoppas på något bättre.

Trots allt.