En modern Charles Dickens med många lager

RECENSION. Det finns romaner man omedelbart sugs in i; den mexikanska författaren Valeria Luisellis debutroman De tyngdlösa (utgiven i Mexiko 2011) är en sådan bok.

En småbarnsförälder i Mexico City minns sin tid som lektör och översättare på ett litet förlag i New York där hon ägnade sig åt att ”rädda utländska pärlor”.

I förstone alltså två tidsplan, det krävande och nästan fängelseliknande småbarnslivet i nutid, och det fria livet bland bohemer, konstnärer och intellektuella i New York i dåtid.

Det tredje tidsplan som så småningom uppstår i romanen beskriver 1920-talets New York.

Orsaken till denna utflykt i historien är berättarens fixering vid den mexikanske poeten Gilberto Owen, en författare som hon vill bärga till eftervärlden genom att övertyga en förläggare om publicering.

Berättaren är övertygad om att Owen vistades en hel del i New York, men då hon inte kan finna några spår av det fabricerar hon till sist sådana på egen hand.

Förläggaren genomskådar visserligen sin ivriga lektör och översättare, men bestämmer sig ändå för utgivning.

Det här är en roman som rör sig på många stilnivåer i korta fragment som tvinnas samman.

Besattheten av Owen inleds med att berättaren får en skymt av honom på tunnelbanan, ett tema som sedan turneras och dubbelexponeras i Owens påstådda (av berättaren fabricerade) texter om sin tid i New York.

En rolig detalj är att läsaren får veta att berättarens make läser boken under dess tillblivelse och kommenterar passager som han undrar över eller inte gillar.

Det är en underbar bok som man läser med ett leende på läpparna.

Porträtten av romangestalterna är tillspetsade utan att bli schematiska eller grovt karikerade. Det är distanserat men inte kyligt – snarare ömsint.

Som en modern Charles Dickens.