Lastbils­chauffören Martin Almgren kan vinna Melodifestivalen

Det går en man med långt hår och skägg och rastar sin hund på det annars öde torget i Lindesberg.

Ansiktet är bekant och jag tänker en sekund att det är mannen vi ska träffa, men han vänder om och försvinner mellan husen.

Jag inser att det är Chris Kläfford, Idolvinnaren från december i fjol, Lindesbergs andra på tre år.

Den första, från 2015, svänger strax därefter in och parkerar sin bil invid turistbyrån. Också han med rejäl kroppshydda, långt hår och skägg.

Och en musiksmak som inte direkt osar 2018.

Några gymnasiekompisar från byggprogrammet (den klassen var helt underbar, får jag veta senare) kommer med snickarmundering och pizzakartongstravar och skojar med honom: ”Du gör ju aldrig något riktigt arbete längre!”. ”Äh, det gör ju ni åt mig”, svarar han.

Han är lite seg efter uppträdandet på Melodifestivalens tredje deltävling.

Ännu minuter innan han skulle gå upp på scenen i Malmö och sjunga sin ”Bitter lullaby” inför närmare tre miljoner SVT-tittare, tänkte han att det går att backa ur.

Först halvvägs in i låten återvände självförtroendet, och det började kännas kul. Ännu roligare blev det förstås av att bli framröstad, direkt till final.

Framgång är dock ingen quick-fix för självkänslan.

Martin Almgrens har sin egen ihållande historia, härstammande härifrån Lindesberg.

– Jaha, här har vi centrum, säger jag när han glider fram längs Järnvägsgatan.

– Ja, eller nu är vi väl inte i centrum längre, svarar han.

Snart är vi ute i ”gamla hoods”, industriområdet i den västmanländska tätorten med knappt 10 000 invånare.

Vi åker förbi tegellängan Lindesbergsfabriken, samhällets största arbetsplats tillsammans med sjukhuset. Martin Almgren visar att det syns att det stått Volvo ovanför, men att bokstäverna plockats ner.

Nu är det multinationella Meritor som gör de där bakaxlarna som står modell i nästa rondell.

Martin Almgren har själv jobbat med att köra axlarna korta sträckor, fram och tillbaka med lastbilen.

– Det är lite konstigt, säger han, som om allt plötsligt uppenbarar sig för honom, att det var den här vanliga killen, som är han själv, som gått och blivit kändis.

De två världarna.

När han fyllde 30 i december i fjol fick han en bok med tidningsurklipp av sin mamma och morbror och det var första gången han såg Idolvinsten som den bedrift en utomstående kan tycka att det är.

Själv tittar han aldrig på repriser av sig själv, lyssnar inte på sin röst.

Han svänger in på den stora asfaltsplanen framför lastbilsverkstaden, där hans far haft ett åkeriföretag sedan 1970-talet.

Och där även den där nämnda hundrastaren Chris Kläffords far driver åkeri.

Det är här Martin Almgren, som de senaste åren bytt helggigande mot ett heltidsliv som artist, kan slappna av, hitta sig själv, hämta energi.

Det är hit, till samlingspunkten för ett gäng verkstadsarbetare och chaufförer, som han fortfarande åker och käkar lunch och spelar skitgubbe, så fort han återvänder hem till Lindesberg från övernattningslägenheten i Stockholm.

– Det är mindre risk att man tappar fotfästet här, säger han.

Kompisarna gläds med hans framgångar, och behandlar honom som vanligt.

Gubbarna i oljegropen som har problem med en kran på en lastväxlare tar också hans framgång med ro.

Men alla gamla löp får pryda flera kvadratmeter av fönstren i en av den gröna plåtbyggnadens portar.

Han ville inte bli åkare, även om han som liten följde med sin pappa på kortare och ibland längre turer uppåt Dalarna.

Brorsan, som den här dagen åker runt i en gul hjullastare och skottar snö, var tidigt inne på att följa i pappans spår, berättar Martin Almgren efter att ha hittat ett ledigt rum i åkeriernas serviceföretags lokal intill verkstäderna.

– Vill du ha en lektion i singel och grus? skämtar han och plockar lite i lådorna med visningsstenar när vi går förbi.

– Stjäl inget nu, hörs någon skoja från korridoren.

Efter ett halvår på byggprogrammet kom Martin Almgren på att som snickare skulle han kunna såga av sig fingrarna och riskera musikspelandet. Därefter prioriterade han sången och spelandet.

Jag måste ha yrkeskompetensbevis, jag tar de där kurserna fortfarande

Musiken hade han i sig redan som joller-sjungande bebis. Och från rock’n’roll-resorna i pappas Mustang.

Sedan blev det Abba, och så en Absolut Music-period under mellanstadiet, i ett försök att smälta in, att undgå klass-kompisarnas hackande. Mobbingen.

Men så upptäckte han Beatles i sjuan på högstadiet.

– Peter Harryson hade SVT:s ”Så ska det låta”, det tittade jag på varenda gång och han var Beatlesfrälst. Under ett speciellt program var norska Jahn Teigen där, och sjöng ”Drive my car” och ”Eight days a week”. Han sjöng svinbra.

Kolla, visar han, nästan gåshud bara av att berätta.

Sedan blev det många timmar i morbroderns ”musikskatt delux”, lp-skivor från tidsperioden som han nu ser som sin musikaliska bas, 1960- och 1970-talen. Och så gnabb med en kompis om Elvis Presley eller Beatles var bäst.

Sjöng själv gjorde han inte mellan sjätte och nionde klass.

Jag har svårt för det än i dag när någon säger: ”Gör det här”. Det måste komma inifrån

– Jag minns att jag satt på en musiklektion bredvid en tjej – det var tjejerna som var jävligast – som sa: Kan inte du bara vara tyst? Du låter så jävla illa när du sjunger. Och så luktar du så jävla illa också. Då gick vi ändå i fyran.

På ett disco minns han att någon sa att tjejen där borta vill dansa.

Men så var det inte: ”Tror du jag vill dansa med dig ditt jävla äckel?”.

Killarnas mobbning avtog i högstadiet, tjejernas höll på längre.

Att hans framgång i Melodifestivalen, som tidningsrubriker skrikit ut, skulle vara en revansch mot mobbarna är väl en sanning med modifikation på två sätt.

Dels för att den riktiga revanschen kom redan i nian. Dels för att den blöta handduken över honom, den som han jämför hackandet och mobbandet med, aldrig riktigt torkar.

Det var det där unga Elvisfanet som hjälpte honom i nian. Två veckor före jul insisterade de på att de ville uppträda på avslutningen med Creedence ”Proud Mary”.

Hela versen har samma ackord, sedan två snabba och så tillbaka till det första D:et igen. Jo, kanske skulle de klara det, sa musikläraren med viss tvekan.

I åttan fick han IG i musik. Han fick sluta efter en termins gitarrlektioner på grund av att han aldrig gjorde läxan. Och han har aldrig tagit sånglektioner.

– Jag har svårt för det än i dag när någon säger: ”Gör det här”. Det måste komma inifrån.

– Det är ett litet handikapp nu, att jag har så dålig koll på musikteori. När man sitter i studion, jag vet ju inte vad saker heter, jag vill bara göra. Jag har inget intresse av att lära mig, men jag skulle kunna tänka mig att ta en tablett för att det skulle det fastna i huvudet, säger han som har lätt för att lära sig melodier, inklusive amerikanska söderns språkdito.

Efter två veckors flitigt övande satt den i alla fall, ”Proud Mary”, och stoltheten går inte att ta miste på, ett halvt liv senare. Det blev stående ovationer.

– Man gjorde något som var roligt och så fick man lite respekt. Det var fränt.

I gymnasiet trivdes han med klassen. Han lirade i band med andra sextonåringar, spelade på krogen fast de egentligen var för unga, fick stipendium från Manskören Harmoni (där han fortfarande medverkar).

Men efter studentexamen (inga bländande betyg, men dock slutbetyg) blev giggen inte lika många som de hoppats.

– Så jag tog det där lastbilskörkortet, säger han.

Se Martin Almgrens framträdande i Melodifestivalen

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://www.youtube.com/watch?v=w7g6SZF7pYM

 

Pappan hade en tredje lastbil som han kunde köra, så ”jobb fanns”. Och så blev det faktiskt rätt kul, han har alltid gillat att köra bil.

Dessutom, och kanske viktigast:

– Jag kunde skrika obehindrat i åtta timmar om dagen. Repa sång obegränsat.

I många år gigade han med band på krogar och bygdegårdar nästan varje helg. Nu blir det i stället hobbykörning.

Han håller liv i yrkeskompetensbeviset genom genom att gå kurserna som krävs.

– När brorsan tar semester får jag rycka in. I sommar blir det fyra dagar. Halvåret efter Idol var jag ute och tömde stora, nedsänkta sopkärl på rastplatser. När jag står där i skitiga kläder och peltorlurar på sned, kommer det en tjej och vill ta en bild. Hon har tagit studenten, har en jättefin vit klänning. Visst, akta dig så jag inte skitar ner dig …

”Så här gick det sedan för Idolvinnaren … ” skämtspånar han tidningsrubriken.

– Jag måste ha luktat för jävligt. Men det var kul.

Trots framgångarna lever han vidare med sin stukade självkänsla.

– Det är det som är problemet, det läker aldrig riktigt. Man har en vidrig syn på sig själv. Hur bra det än går så är det alltid befläckat av det här. Det pågick ju ganska länge.

När brorsan tar semester får jag rycka in. I sommar blir det fyra dagar

Fick han hundra inlägg efter en Idolfredag och alla var positiva utom ett, där det stod att han var ful eller dålig, ja då mindes han det. Då kom lilla Martin fram, även om hans vuxna hjärna försöker säga honom annat.

På lördag är det så dags för de tolv Melodifestivalfinalisterna att inta Friends arena i Stockholm.

Går det riktigt bra kan det bli en resa till Portugal och Eurovision song contest för Lindesbergschauffören i maj.

Men så långt vill han inte tänka. Han har en to-do-lista med finjusteringar av showen.

Kollat på sitt uppträdande i delfinalen har han gjort för detta – utan ljud.

– Att höra min röst är det värsta jag vet.