I politiska vänstersammanhang brukar vi tala om progressivt som något positivt. Höjt tak i a-kassan och slopad karensdag är framåtskridande, progressiv politik.

Men när det kommer till sjukdomar är progressivitet inte alls bra.

Parkinsons sjukdom är en progressiv sjukdom, det innebär att den förvärras med tiden.

Min mormor hade Parkinsons och inte förrän hon var döende (av ålderdom, man dör inte av sjukdomen) vid 90-årsåldern och jag själv var vuxen hade jag förstått att hon inte alls var den känslomässigt stumma människa som jag länge gått och trott.

Jag visste ju att hon hade ett rikt inre liv – trots bara fem års folkskola och ett yrkesliv i storkök drömde hon om att bli balettdansös och kunde recitera Harry Martinsons poesi in i det sista.

Och känslor talade man, som född i Jämtlands fjällvärld i början av 1900-talet, inte om med andra.

Men det var inte det, utan hennes stela ansikte som gjorde att jag som barn tyckte det var svårt att förstå mig på mormor.

Galghumor och hjärteknip. Den skakande vänsterhanden hålls på plats genom att stoppas i jeansfickan

Jonna Sima

Det var liksom uttryckslöst, nollställt. Vad jag inte visste då var att det var hennes sjukdoms ansikte.

Parkinsons påverkar tillverkningen av dopamin i kroppen, vilket innebär att musklerna inte längre lyder hjärnan.

Man får kramp och skakningar. Mimiken i ansiktet kan stelna. Men huvudet är klart!

Härom veckan såg jag Spring, Uje, spring! på Dramaten i Stockholm.

Det är en personlig föreställning som har spelats under hösten och kommer att fortsätta turnera i landet under våren.

Uje Brandelius var sångare i det skojpunkiga bandet Doktor Kosmos som blev känt för sina ironiska och vänsteragiterande texter.

Senare har Uje Brandelius jobbat som pressekreterare för Vänsterpartiet – fram till 2016 då han mitt i livet fick sin diagnos: Parkinsons sjukdom.

I Spring, Uje, spring! varvas musik med stå upp-aktig monolog om drömmar och om livet, med det dräpande beskedet från doktorn på Huddinge sjukhus som år noll.

Uje Brandelius har gjort en kul och rörande show, men också, vare sig han vill det eller ej, gett Parkinsons sjukdom ett ansikte

Jonna Sima

Uje får veta att alla kroppsfunktioner kommer att försämras, förutom hörseln. Alltid något att glädja sig över, konstaterar musikälskaren Uje krasst. Hans bollplank, ”skivdirektör Elin”, reagerar på beskedet: Äntligen har han en ”unik berättelse” att göra show om.

Galghumor och hjärteknip. Den skakande vänsterhanden hålls på plats genom att stoppas i jeansfickan.

Uje Brandelius har gjort en kul och rörande show, men också, vare sig han vill det eller ej, gett Parkinsons sjukdom ett ansikte.

Jag kommer att tänka på en av mormors favoritdikter ur Harry Martinsons diktsamling Dikter om ljus och mörker (1971):

”Sensommarkvällens lövverk mörknar, vinden går / med molnens mockasiner i tidens kronor. Tag det tillvara. /För jagar du vemod återstår tristesser./För jagar du svårmod skänker tiden i din plastbägare/en oigenkännlig kalk,/ny bitterhet utan smak/en kallt påsmygande förtvivlan i nervmedelskvällar.”

Varför gillade hon den så mycket? Det vet jag inte.

Inte pratade vi direkt om hennes sjukdom heller, hur hon mådde eller varför hon var som hon var. Inte alls som Uje Brandelius gör.

Det är nya tider nu, och tur är det.