”Tvåfrontsangrepp på demokratin”

Med bilder av stridsvagnar, uniformer och generaler i solglasögon föreställer vi oss ofta demokratiernas död. Men verkligheten är i regel mycket tristare.

I vår tid dör demokratier i malande processer där en folkvald ledare långsamt och medvetet löser upp de värden och institutioner som bär upp demokratin.

Demokratins överlevnad är vår tids viktigaste fråga. I land efter land vinner populister och auktoritära krafter mark.

Donald Trumps härjningar utsätter den amerikanska demokratin för svåra prövningar. Men problemen började tidigare.

De värden som oljar och möjliggör en demokrati; det gemensamma ansvaret för helheten, måttfullhet, förhandling, kompromiss och förståelse för meningsmotståndaren, började i USA att falla samman redan på 1990-talet.

Arbetsgivarna klarar sig i regel utan demokrati. Men för fackföreningar är demokratins framtid avgörande.

Udden riktas ofta mot media, fack och civila organisationer. Förenings- och yttranderätt liksom legitim opposition attackeras

I kampen om villkoren på arbetets marknad kommer arbetarklassen aldrig att få en bättre ”deal”.

Demokratin utgör den grundläggande förutsättningen för kollektiva förhandlingar, strejker och kollektiva avtal mellan fria organisationer.

Vi löntagare får makt och möjlighet att direkt förändra vår arbetsplats och livssituation.

I Europa och Nordamerika angrips demokratin på två fronter.

På ena sidan har vi populismen, där en gruppering gör sig till ”sanna” företrädare för folket.

Udden riktas ofta mot media, fack och civila organisationer. Förenings- och yttranderätt liksom legitim opposition attackeras.

Nationalism och intolerans är ofta framträdande.

Det andra frontalangreppet på demokratin verkar mer i det fördolda.

Teknokratiska expertlösningar på problem med intressemotsättningar tar allt större utrymme. Demokratin berövas på så sätt sitt innehåll.

Expertstyrda institutioner som EU-kommissionen och riksbanker ersätter folkstyrets skyldighet att bygga kompromisser och bearbeta motstridiga intressen.

I USA, Storbritannien, Ungern och Frankrike tycks fackföreningsrörelsen i praktiken ha brutit samman. Där är populismen på frammarsch.

Det är samhällets egna organisationer, ytterst människors vilja att bilda och upprätthålla föreningar, som utgör demokratins viktigaste självförsvar.

I länder som Sverige, där fackföreningarna och partssystemet är starkt, är demokratin mer robust – än så länge.

Försvaret av demokratin byggs av organisationer som står fria från staten – och viktigast är kanske de fackliga organisationerna.

När den svenska kollektivavtalsmodellens framtid diskuteras blir perspektiven inte sällan snävt ekonomiskt eller pragmatiskt motiverade. Debatten handlar mest om konkurrenskraft, lönebildning, tillväxt och produktivitet.

Allt för sällan talas det om kollektivavtalsmodellens demokratiska grund. Tillsammans är arbetsmarknadens parter ett av de viktigaste fundamenten för demokratin och skapar förutsättningar för den politiska liberalismen.

Hur arbetsmarknaden regleras kan inte frigöras från demokratins funktionssätt.

I länder där regleringen av arbetsmarknaden tas över av staten, antingen genom lagstadgade minimilöner eller allmängiltigförklaring av kollektivavtalen, minskar parternas roll.

Demokratin är som en krukväxt. Med varsam fingerkänsla, genom måttfullhet, ömsesidig respekt, förhandling och kompromiss, kan politiker skapa god jordmån för demokratins självförsvar

Motiven för att bilda och upprätthålla fackliga organisationer minskar när staten tar över frivilliga föreningars funktioner. Hur arbetsmarknaden regleras har stor betydelse för demokratins framtid.

Jag skriver detta mot bakgrund av studiebesök i Storbritannien, Ungern, Frankrike och Tyskland under senare år.

Slutsatsen är tydlig. Kollektivavtalsmodellen, med starka och självständiga organisationer med ansvar för villkoren på arbetets marknad, får inte reduceras till en fråga om ekonomiska överväganden.

Med statlig inblandning försvagas långsiktigt demokratins civila självförsvar.

Kampen mot den växande populismen, liksom teknokratiskt expertstyre, förs framför allt på arbetets marknad.

Därför måste det praktiska utövandet av grundläggande demokratiska rättigheter – förenings-, förhandlings-, strejk- och yttranderätt – göras absolut.

Varje framtida lagstiftningsåtgärd, varje politiskt eller juridiskt beslut, på både nationell och europeisk nivå, måste underkastas en demokratisk konsekvensanalys: Stärks eller försvagas utövandet av de demokratiska rättigheterna?

Politikens viktigaste måttstock måste vara demokratin, inte ensidiga ekonomiska värden.

Vad varje regering, med demokratins bästa för ögonen, har att göra är att främja organisationslivet.

Demokratin är som en krukväxt. Med varsam fingerkänsla, genom måttfullhet, ömsesidig respekt, förhandling och kompromiss, kan politiker skapa god jordmån för demokratins självförsvar.