Sätt trygga jobb i fokus, S
Behovs- och timanställningarna har ökat markant de senaste decennierna. För ett parti som Socialdemokraterna borde det vara en prioritet att bryta den utvecklingen, skriver Arbetets chefredaktör.
De rings in till förskolan på morgonen, springer mellan brukare i hemtjänsten. Håller en äldre kvinnas hand, väntar på ett sms som säger om morgondagen innebär ett jobbpass. De får ett inhopp på fabriken, skolköket eller klädbutiken. De är de över 700 000 svenskarna med otrygga anställningar.
Den svenska arbetsmarknaden har genomgått en anmärkningsvärd förändring sedan 1990-talet. De otrygga anställningsvillkoren har ökat och anställningsvillkoren har luckrats upp. Väl på jobbet har löpande band-principen åter gjort entré och praktiseras oavsett om det är i bilfabriken eller på sjukhusavdelningen.
Det här uppmärksammas i två nya rapporter från idéinstitutet Katalys, som jag hade förmånen att kommentera under ett samtal i ABF-huset i veckan.
Det är inte bara så att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat de senaste decennierna. Inom denna grupp har behovs- och timanställningarna ökat markant – den grupp som i sig är mest utsatt.
Att då vara med i facket – eller ens vilket fack – är långt ifrån självklart. Det avspeglar sig också i medlemssiffrorna
Som rapportförfattaren Johan Alfonsson skriver är de behovsanställda den grupp tillfälligt anställda vars arbetsvillkor skiljer sig mest från de fast anställda. De har få möjligheter att påverka arbetet och de upplever en sämre psykisk och fysisk hälsa.
Samtidigt som denna samhällsutveckling sker har ordet trygghet fått en tung roll i den politiska debatten. Men denna trygghet tycks just nu bara användas när det gäller frågor om brott, straff och invandring.
Det är sorgligt. Särskilt för ett parti som Socialdemokraterna borde trygga jobb stå i fokus. För fackföreningsrörelsen bär de otrygga jobben på en gigantisk utmaning.
I årets första nummer skriver tidningen Dagens Arbete om den snåriga vägen till fackmedlemskap när man som ung hoppar mellan olika påhugg. Där du är diskplockare på kvällen, extraknäcker som personlig assistent och jobbar i butik på helgen, för att nämna ett exempel.
Att då vara med i facket – eller ens vilket fack – är långt ifrån självklart. Det avspeglar sig också i medlemssiffrorna. I mitten av 1990-talet var 77 procent av unga i åldern 16–24 år med i facket. I dag är det bara 38 procent.
Här måste fackföreningsrörelsen göra mycket mer. På sikt hotar det annars den svenska modellen.
