Minnet i fokus i populärkulturen
Arbetets skribent Jimmy Håkansson om varför minnet blivit framträdande i kulturen de senaste åren, inte minst i samband med premiären av tv-serien Altered Carbon med Joel Kinnaman.
SPANING. I sin essä ”En skiss ur det förflutna” jämför Virginia Woolf livet med en tom skål som vi fyller med erfarenheter och minnen.
Det första minnet är viktigt, förklarar hon, för det är piedestalen på vilken skålen står på.
Den spanske regissören Luis Buñuel hade säkert hållit med, för han sa att det är våra minnen som ger livet ett sammanhang.
Vi är vad vi minns – om vi inte minns är vi inte. Och om ingen minns oss – har vi då någonsin funnits?
Med sin senaste roman Begravd jätte berättar fjolårets nobelprisvinnare Kazuo Ishiguro om det kollektiva minnet, närmare bestämt ett rike som förlorar greppet om sin historia i samband med att en mystisk dimma flyter fram över landet.
I boken träffar vi paret som trotsar glömskan för att söka upp sin försvunne son – medan de fortfarande kommer ihåg honom.
Att minnet är tätt sammanflätat med vår identitet kan vara en anledning till varför det är ett populärt tema bland senare års nobelprisvinnare.
Jag tänker inte minst på Patrick Modianos deckare De dunkla butikernas gata där en privatdetektiv med minnesförlust ska spåra upp sig själv.
Häromåret försökte även skräckförfattaren Mats Strandberg koppla greppet om minnet.
Passande nog utspelade sig hans senaste roman, Hemmet, på ett demensboende där minnen tynade bort och lämnade tomma människoskal efter sig.
Att kroppen bara är ett skal för minnet är också premissen för den nya Netflixserien Altered Carbon som hade premiär den andra februari, och där svenske stjärnskottet Joel Kinnaman spelar huvudrollen.
Baserad på Richard K Morgans cyberpunknoir med samma namn består “tänk om”-scenariot av att mänskligheten har lärt sig att installera gamla minnen i nya kroppar.
Med det blir kroppen en förbrukningsvara och minnet det enda beständiga av vår identitet.
När Virginia Woolf återbesöker sitt första minne i ”En skiss ur det förflutna” inser hon att det inte kunde ha varit så som hon kom ihåg det.
Urminnet som hade format henne stämde inte överens med verkligheten. Men det gjorde detsamma.
För vi är våra minnen, oavsett om det vi minns är sant eller falskt.