Heimersons Metoo-bok dryper av bitterhet

Dedikationen i Staffan Heimersons Metoo-bok sätter tonen.

“Till Sofia Olsson Olsén som gjorde denna bok nödvändig.”

Det var efter en olyckligt formulerad Metoo-krönika följd av en än mer olyckligt formulerad Resumé-intervju som den mångårige Aftonbladetkolumnisten Heimerson fick kicken.

Beslutet fattades av tidningens publisher. Sofia Olsson Olsén.

Jag ska minsann skriva en bok om Metoo, muttrade Heimerson i en uppföljande intervju.

Det lät som något han sa i stunden. En månad senare är boken här.

Att Punkt. Slut? har skyndats fram märks inte minst på de saknade skiljetecknen, bokstäverna som fallit bort och citat som påbörjas men inte avslutas.

Men Heimerson skrev den “i svart hat” eftersom den behövde skrivas, någon var tvungen att kasta ljus på “masspsykosen” Metoo och dess pressetiska konsekvenser.

Aftonbladetkolumnen där han jämförde Metoo-rörelsen med Salems häxjakt och Stalins utrensningar, och som ledde till hans avsked, skrev han också för att fenomenet “behövde förklaras”.

Detta av en man som innan #Metoo inte visste vad en “haschtagg” var. Just så skriver han, haschtagg.

Tanken hade inte slagit honom att han var minst förmögen att förklara begreppet. Tanken har fortfarande inte slagit honom.

Det är som transfetter för ögonen, man vet att man inte borde, men … Dessutom skriver han bra

För att vara en bok som fötts fram ur ett febrigt raseri är det märkligt att över hälften av de 199 sidorna består av tidigare publicerade krönikor och andra ej relaterade texter om tiggare, Julian Assange och föreningsidrott.

Kanske hade han inte så mycket att säga om metoo trots allt.

Det han har att säga är om inte relevant så åtminstone snaskigt.

Jag slukar Punkt. Slut? med samma vouyeristiska skam som jag läste Martina Haags skilsmässoroman Det är något som inte stämmer och Kristian Lundbergs persona non grata-skildring Yarden.

Det är som transfetter för ögonen, man vet att man inte borde, men … Dessutom skriver han bra.

Han ägnar ett stycke åt att förklara Kejsarens nya kläder, som om sagan var ett obskyrt fynd. En till synes meningslös utsvävning, men som avslutas genialt.

“Ett barn utropar: ‘Han har ju inga kläder på sig!’ Hur det gick för barnet får vi aldrig veta. (Antagligen fick barnet sparken)”

Om bara analyserna var lika genomtänkta som formuleringarna. Men Heimerson gaggar på om åsiktskorridorer, PK, “asociala medier” och George Orwell.

Han anser att de utpekade förövarna borde ursäktas så länge de gör god konst eller drar in miljoner i reklampengar.

För att inte tala om de tre Aftonbladet-profilerna som sänktes, de som var så duktiga.

I stället skäller han på DN:s Björn Wiman och SvD:s John Sjögren som talade om männens kollektiva skuld. “Vad är de rädda för? Frun och brödkaveln?”

I slutändan fick Heimerson betala ett oproportionerligt högt pris för sin tarvliga men i övrigt harmlösa krönika.

I svallvågorna av Metoo genomled Aftonbladet en svår men självförvållad kris.

Heimerson blev en offergåva till massorna som klagade på att tidningens chefer in i det sista hade skyddat de medarbetare som anklagats för långt grövre övertramp än stenåldersåsikter.

För detta har han all rätt att vara bitter.