Daniel Lehto: Uskorna är värda så mycket mer

I mitt tidigare yrke som undersköterska på ett äldreboende hände det ofta att jag fick oförtjänt mycket beröm, för att jag var man.

Den äldre generationens kvinnor lovordade mig för att jag hjälpte dem med gardinerna, på toaletten, med att städa lägenheten eller att laga mat.

Inte sällan bad de mina kollegor att jag skulle göra ett besök hos dem senare på dagen.

Det visade sig då att de behövde hjälp med något tekniskt, som att ställa in kanalerna på teven eller koppla in dvd-spelaren.

Något alla mina kvinnliga kollegor hade kunnat göra minst lika bra som mig.

Det pratades om allt jag klarade och kunde: ”Och vet du, han hjälpte mig hänga gardinerna”.

När kvinnorna på arbetsplatsen gjorde samma sak, var de förvisso duktiga men det var så det skulle vara.

”Du som är kille har väl viktigare för dig”, kunde de säga, ”du borde läsa till doktor och inte vara bara undersköterska.”

Det var ett vanligt bemötande jag fick. Att min tid var för dyrbar, att jag som man var lite för fin för undersköterskans yrkesroll.

Jag förklarade att jag var precis där jag skulle vara.

Jag ville inte bli läkare utan jobba på det här sättet, med det jag gjorde, patientnära och bygga upp relationer med mina brukare över tid.

Särskilt en kvinna tyckte det var märkligt. Jag borde satsa på mig själv, sa hon, och inte jobba som piga.

Och visst var det sant att många arbetsuppgifter gick ut på att ta hand om hus och hem: Tvätta, laga mat, diska, städa.

Och kanske såg många av de vi hjälpte oss som pigor och drängar.

Min tid var för dyrbar, att jag som man var lite för fin för undersköterskans yrkesroll

Ibland var det extra tydligt, som när en brukare skröt inför anhöriga om sina undersåtar och försökte visa sin makt genom att beordra oss till saker helt klart utanför vårt arbetsområde.

Många gamla stereotyper känns i dag förlegade men ändå, på något sätt, väldigt aktuella.

Undersköterskorna, som handskas med liv och död, är sett till sina ansvarsområden en underbetald grupp.

Det kan vara undersköterskan som sitter vak din sista stund. Som kontaktar dina anhöriga.

Som larmar 112 och följer med i ambulansen och väntar med dig på sjukhuset, trots att arbetstiden egentligen tog slut för över en timme sedan.

Det är undersköterskan som får en klapp på stjärten och ett nyp på brösten, som blir spottad på och slagen.

Som torkar exkrementer och ger rätt mediciner.

Som sitter ned vid din säng och pratar när du är orolig över medicineringen, som ger sig av ut i snöstormen för att göra hemtjänstrundan.

Men de argument som mötte mig till varför jag inte skulle jobba som undersköterska var alltså att jag var man, och lite bättre. Gång på gång fick jag höra det.

Jag jobbade sex år som undersköterska innan jag kände att det var dags att gå vidare, att vandra mot berget – mitt mål i livet.

Det går dock inte en dag utan att jag tänker på mitt tidigare arbete.

Jag tänker också på alla undersköterskor som fortfarande kämpar dag ut och dag in. Att de är värda så mycket mer än låga löner och en närmast obefintlig löneutveckling

Som när jag satt vak och höll hennes hand när hon somnade in, när jag hittade henne på golvet blodig och eländig och hon var glad att det var just jag som hittat henne.

Eller den gången när jag satt och lyssnade en hel kväll på den gamle mannens fruktansvärda berättelser.

Trots allt elände var det vackert. Jag fick ett förtroende, jag betydde något.

Jag tänker på de gamla som lämnat oss under mina sex år och allt de kom att betyda för mig, och på dem jag lämnade då jag slutade mitt arbete.

Jag tänker också på alla undersköterskor som fortfarande kämpar dag ut och dag in.

Att de är värda så mycket mer än låga löner och en närmast obefintlig löneutveckling.

Jag står med er.