Vi har alla hört det. Poliskrisen, lärarkrisen, sjuksköterskekrisen.

Listan är lika lång som samtliga yrken i offentlig sektor. Det är brist på nästan samtliga av dem.

Hur kan det komma sig att det är så svårt att fylla tomrummet?

Lars Calmfors brukar inte vara den som propagerar för större offentliga utgifter.

Men ordföranden för det Svenskt Näringsliv-finansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet har nu ett budskap.

Lönerna i offentlig sektor bör öka mer än för övriga arbetsmarknaden.

Calmfors menar i en ny rapport att personalbristen måste mötas med högre löner. Det kan vem som helst som vet något om utbud och efterfrågan räkna ut. Brist driver upp priserna.

Dessutom finns det mycket som pekar på att arbetet i välfärden blivit svårare att utföra, vilket också motiverar högre löner.

Konsekvenserna av segregation, gängkriminalitet och stora ekonomiska klyftor ligger alla på välfärdens bord.

Så varför löser inte arbetsmarknadens parter den här situationen? Jo, för att den offentliga lönekakan bakas av de politiska partierna.

Och de har lovat varandra att aldrig låta offentlig sektor växa snabbare än den övriga ekonomin. Inte ens när det är ekonomiskt motiverat.

Alla partier säger sig vara för högre löner till lärare, sjuksköterskor och poliser. Samtidigt levereras det väldigt lite konkret politik när det gäller att faktiskt genomföra större löneförändringar.

Men det går inte att gömma sig bakom ”när ekonomin tillåter” hur länge som helst. Personalbristen är här och nu.

Den blir värre ju längre man väntar med lönereformerna. Och ju längre man väntar desto dyrare blir det.

Det finns dessutom ett väldigt relevant ekonomiskt motiv för att låta lönerna i offentlig sektor öka snabbare än för arbetsmarknaden i övrigt. Det kan förutom att minska personalbristen skapa en annan positiv effekt.

Skulle de skakiga börserna världen över bestämma sig för att krascha behöver inte hela ekonomin sjunka ner i botten om offentlig sektor fortsätter konsumera.

Klassisk keynesiansk stabilitetspolitik alltså. Detsamma gäller inte för de extremt konjunkturkänsliga exportbranscherna.

Offentlig sektor har fått väldigt mycket onödig kritik under många decennier.

Den har utmålats som ineffektiv, kvävande och i ständigt behov av privatisering.

Ju förr vi kan släppa den beskrivningen desto snabbare kan vi börja lösa de verkliga problemen.