De flyr knarkkrig – mot ett stängt USA

TIJUANA. Tänk dig att du är beroende av Donald Trumps välvilja. Att du flytt från ett av de länder som den amerikanske presidenten kallat för ”skithålsländer”; ett epitet som du kanske skulle hålla med om, om det inte vore för att han talade om dig – inte om mördarna och den korrupta stat som varit oförmögen att skydda dig.

”Varför ska vi ha folk från skithålsländer här? Vi borde ta emot fler från länder som Norge i stället”, ska Trump ha sagt vid ett möte med kongressledamöter i januari.

Som om ditt liv inte vore värt att skydda. Som om du var av samma skrot och korn som mördarna.

På innergården leker sexåringen mellan handdukar som hänger på tork. Solljuset faller in mellan klädstrecken och spelar över hans ansikte.

–Kom igen, vi måste åka snart. Samla ihop dina saker, säger hans mamma, Reina Aguiluz de Ayala, i stressad ton.

Fram tills för några veckor sedan arbetade hon på ett apotek i Canton San José, en liten stad i norra El Salvador. Hon hjälpte de sjuka, i ett land där döden ofta kommer alltför snabbt.

Men hon kunde inte rädda sin bror.

–De mördade honom 2016, för att han inte ville arbeta för dem. Så när de kom för att rekrytera min 16-åriga son bestämde vi oss för att fly. Jag tänker inte låta maras ta honom också! säger hon till mig.

16-åringen står ett steg bakom henne och kikar blygt fram under luggen. Maffian ville sätta en pistol i handen på honom. Tvinga honom att döda, sälja droger, utpressa affärsidkare.

Alternativet: avrättning.

Att gå till polisen var inte att tänka på.

–När hotet kom visste vi att det bara var en fråga om dagar innan det skulle verkställas. Så vi sålde allt och gav oss iväg direkt, säger Reina Aguiluz de Ayala.

Mordtalen i El Salvador är bland de högsta i världen: förra året mördades 3947 människor – omkring tio gånger så många som i Sverige, trots att El Salvadors befolkning är mindre (6,1 miljoner invånare).

Jag vet att det kan bli svårt att få asyl. Men vi har inget val.

Militären har satts in. Men följden har hittills främst blivit fler övergrepp och en rättsstat i förfall.

Här i Tijuana i Mexiko är situationen inte mycket bättre. Men Reina Aguiluz de Ayala och hennes båda söner har fått en fristad på ett härbärge för kvinnor och barn. Och organisationen som driver det har en advokat som lovat hjälpa dem att söka asyl i USA.

–Har ni allt? frågar hon.

Sönerna nickar. Det är dags för avfärd.

Jag frågar om hon har hört allt det som Trump sagt. Om hon vet att hon riskerar att skiljas från sina barn i flera månader medan de väntar på besked.

–Ja, jag vet att det kan bli svårt att få asyl. Men vi har inget val. Att stanna i Mexiko är nästan lika illa som att bo i El Salvador, svarar Reina Aguiluz de Ayala.

Hon kliver in i bilen. Dörren stängs. De kör iväg mot gränsövergången.

I landet på andra sidan muren är asylmottagandet byggt kring ett kvotsystem, där många väljs ut i samarbete med FN-organet UNHCR.

Donald Trump har halverat kvoten sedan han kom till makten. Han vill ändra hela invandringssystemet för att prioritera högkvalificerad arbetskraft – inte asylsökande.

Samtidigt växer köerna vid gränsen till Mexiko. Människorättsaktivister anklagar USA:s myndigheter för att ofta vägra att ta emot asylansökningar. De som ändå blir registrerade kan få vänta på svar i sex månader eller mer – nästan alltid inlåsta i förvar.

Många har klara asylskäl, menar Amnesty International i en ny rapport. Det eskalerande våldet i Centralamerika och Mexiko gör att det ofta finns skäl att fly för livet.

Men svaret blir ofta nej. Och allt fler latinamerikaner söker därför nu asyl i Mexiko.

Förra året kom 14 596 asylansökningar in där, en ökning med 66 procent jämfört med 2016 – och en ovan situation för mexikanska myndigheter.

Enligt Amnesty behandlas flyktingarna ofta mycket illa i Mexiko. Och av de hundratusentals migranter som varje år korsar landets södra gräns informeras många inte ens om möjligheten att söka asyl.

Innan vi lämnar Tijuana åker vi till havet, där gränsbarriären sträcker sig långt ut i vågorna. En sån barriär vill Trump bygga även i obebodda områden längs den långa gränsen – trots kritiken om att det sannolikt är både ineffektivt och hutlöst dyrt.

Då plötsligt klättrar en man upp och slänger sig över barriären. Han springer längs stranden, mot San Diego, mot ett nytt liv.

Efter några minuter hinner en fyrhjulig motorcykel från gränspolisen ikapp. Mannen vadar desperat ut i vattnet, tills det når honom till bröstet.

Men efter en stund ger han upp – och låter sig gripas.

Text: Erik de la Reguera/frilansjournalist
Foto: Estrella de la Reguera/frilansjournalist