När LO under onsdagen presenterar sin årliga undersökning om maktelitens inkomster är klyftan mellan vanliga löntagare och samhällets toppar större än någon gång tidigare sedan 1950, då undersökningen tar sin början.

I fokus för undersökningen står ett urval av knappt 200 personer på höga poster, främst inom näringslivet, politiken och statlig och kommunal förvaltning. 2016 var den genomsnittliga inkomsten för detta toppskikt 18,8 gånger högre än en genomsnittlig industriarbetarlön, som 2016 uppgick till 358 218 kronor (eller 29 852 kronor i månaden).

Det är en måttlig ökning jämfört med 2015, då maktelitens snittinkomst motsvarade 18,7 industriarbetarlöner.

Men ökningen drivs helt och hållet av en grupp: den ekonomiska eliten, som i undersökningen representeras av 50 verkställande direktörer på svenska storföretag.

Den ekonomiska elitens snittinkomst uppgick år 2016 till 55,1 industriarbetarlöner (mot 54,3 året innan). Det motsvarar 19,7 miljoner kronor.

Då har LO ändå reducerat inkomsterna för de allra bäst betalda vd:arna till 200 industriarbetarlöner, för att inte några få extremvärden ska ge en skev bild av vad vd:arna tjänar (inkomsten för den bäst betalde uppgick till hela 1 201 industriarbetarlöner).

En jämförelse: 1980 var snittinkomsten för den ekonomiska eliten bara nio gånger högre än en industriarbetarlön.

– Utvecklingen i svenskt näringsliv är sjuk, säger LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson. Vi har fått en grupp rika som seglar iväg på egen hand.

– Internationellt förs en livlig debatt om de ökande inkomstskillnaderna. På världsekonomiskt forum i Davos i januari i år tog många direktörer själva upp detta som ett problem. Frankrikes president Macron ägnade 20 minuter av sitt en timme långa tal åt att kritisera hur toppen drar ifrån. Vi förstår inte varför debatten inte är mer omfattande i Sverige.

Årets rapport om maktelitens inkomster ger en rad exempel på hur andra länder försöker bromsa de skenande ersättningarna till näringslivets toppar.

I Frankrike får den högst betalda personen i en statlig verksamhet inte tjäna mer än 20 gånger så mycket som den lägst betalda.

I Tyskland vill socialdemokraterna komma åt höga ersättningar med skatteförändringar. I USA måste börsbolag redovisa kvoten mellan ersättningen till vd och medianlönen i företaget, en regel som Storbritannien är på väg att ta efter.

LO hoppas i första hand att näringslivet ska reglera ersättningarna på egen hand. Det kan ske genom förändringar i ”Svensk kod för bolagsstyrning”, näringslivets eget regelverk för de större börsbolagen.

– Även löneökningarna för de stora företagens vd:ar måste följa ”märket”, säger Karl-Petter Thorwaldsson, som syftar på det riktmärke för löneökningarna i samhället som fack och arbetsgivare inom industrin anger i varje avtalsrörelse. Avsteg kan behövas i enskilda fall, men då ska de redovisas öppet och motiveras.

– De här personerna deltar gärna i debatten om svensk lönebildning och vill att andra ska följa märket, påpekar LO:s ordförande.

Medan den ekonomiska elitens inkomster fortsätter att växa snabbare än vanliga löntagares fick den grupp som i LO-rapporten kallas den demokratiska eliten lite mindre betalt 2016 än året innan.

Snittinkomsten sjönk från 4,2 till 3,8 industriarbetarlöner.

I gruppen ingår ett urval av ministrar, partiledare, riksdagens talman med flera. Den här gruppen har som mest haft inkomster motsvarande 6,7 industriarbetarlöner (det skedde år 2007), och som minst 2,8 industriarbetarlöner (år 1985).

Så många industriarbetarlöner har makteliten tjänat

Den byråkratiska eliten – höga tjänstemän i offentlig sektor – hade år 2016 i snitt 7,8 industriarbetarlöner i inkomst, vilket är oförändrat jämfört med 2015.

Som störst var kvoten 2006, då den här gruppen tjänade 8,7 industriarbetarlöner, och som lägst var den perioden 1970 -1980, då byråkrateliten tjänade fyra gånger mer än industriarbetare.

I den maktelit vars inkomster LO studerar ingår också höga poster inom media, ledande ekonomer och företrädare för forskarvärlden, hovet, kyrkan – liksom arbetsmarknadens parter.

LO:s ordförande hade 2016 en inkomst motsvarande 3,3 industriarbetarlöner (medan Svenskt Näringslivs vd tjänade 21,9 industriarbetarlöner).

– Min lön följer ”märket”, och jag får inte särskilt mycket kritik för lönenivån, säger LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Lönen för LO:s ordförande bestämdes 2012 (före Karl-Petter Thorwaldssons ordförandeskap) till 3,5 industriarbetarlöner. LO-ordföranden får inte behålla arvoden från de styrelser hon eller han sitter i.

Att Thorwaldssons inkomst 2016 blev 3,3 industriarbetarlöner beror på underskott i inkomstslaget kapital.

LO har hämtat uppgifterna om maktelitens inkomster från Skatteverket. Inkomsterna innefattar såväl inkomst av tjänst som inkomst av näringsverksamhet och kapital.

Det motiveras med att höga poster förutom lön också kan medföra tilldelning av aktier, och att personer med höga inkomster kan bygga upp en förmögenhet som ger betydande avkastning.

Tre vd:ar sticker ut

Att maktelitens inkomster än en gång slår rekord i LO:s undersökning beror helt på att näringslivets toppar tjänar allt mer. 2016 motsvarade deras snittinkomst drygt 55 industriarbetarlöner. Då har LO ändå satt ett tak i sin rapport: Inga direktörsinkomster räknas som högre än 200 industriarbetarlöner.

Men tre vd:ar i LO:s urval tjänade i själva verket mer än så:

Fredrik Lundberg, Lundbergsföretagen. Sammanräknad inkomst 419 292 349 kronor, motsvarande 1 170 industriarbetarlöner.
Karl-Johan Persson, H&M. Sammanräknad inkomst 149 288 913 kronor, motsvarande 417 industriarbetarlöner.
Dan Sten Olsson, Stena AB. Sammanräknad inkomst 238 815 603 kronor, motsvarande 667 industriarbetarlöner