Lena Ag tillbaka i svenska förhållanden

ARBETET KONSTSPANAR MED Lena Ag. Det skulle ha blivit en promenad längs natursköna Lärjeån som förgrenar sig in i Angereds centrum.

Men eftersom Göteborg visar sig som en parodi på sig själv med ihållande regn från alla håll, håller vi oss den här onsdagsförmiddagen till det aktivitetsbaserade landskapet på Angereds torg 9.

På pinfärska Jämställdhetsmyndighetens väggar hänger konst från Statens konstråd, den sticker ut i de väldesignade, grå lokalerna med enstaka färgglada sittpuffar.

Arbetsplatserna är anpassade inte efter person utan efter olika aktiviteters behov. Optimalt?

– Jag vet faktiskt inte. Jag har aldrig jobbat så. Man får helt enkelt vänja sig, säger generaldirektören Lena Ag.

Framför henne på det runda bordet ligger pappersark i olika högar: ”De får man flytta runt här”.

I hennes arbetsrum – som är ett mötesrum som hon får disponera när hon är här och andra får använda när hon inte är här – hänger en tavla av Nina Bondeson, ”Min bror är rädd för allting”.

Själv var Lena Ag med i Konstfrämjandet förr, därifrån kom erbjudanden om främst tryck, etsningar och grafik, säger hon, det var ”så där 70-80-tal, kooperativt”.

Det kräver något helt annat av mig än tidigare. Jag får väl växa i den här rollen

Intresset för konst sitter i även om hon inte längre köper så mycket – ”då måste man vara rik” (vilket hon nu kanske kan räkna sig som, med en månadslön på 93 000 kronor).

Här på myndigheten har hon inte varit inblandad i vare sig konsten eller inredningen; allt var klart när hon tillträdde vid årsskiftet.

Vad gäller det förstnämnda är hon förtjust, om det sistnämnda säger hon med ett tveksamt leende: ”Om man inte vågar testa, då är man trist”.

Själv såg hon jobbet inte som omöjligt utan oemotståndligt, säger hon.

För en person som alltid varit engagerad, ärvt jämställdhetstänkandet från modern ”som något slags dna” och de senaste tio åren lett arbetet för kvinnors rättigheter inom internationella organisationen Kvinna till kvinna, lät det lockande att få ”knyta ihop säcken”, att återvända till Sverige och samla kraften i det svenska jämställdhetsarbetet.

Att en ny myndighet upprättas, med 50 anställda som under året ska bli 70 (som jämförelse har Diskrimineringsombudsmannen 90 anställda), hör inte till vanligheterna.

– Det är en stor grej och jag skulle vilja hävda att i en internationell kontext är det ganska så unikt.

Att alla anställda – en brokig skara från poliser och åklagare till experter på arbetsmarknadspolitik – redan har fått arbetsuppgifter kan jag ”slå mig i backen på”.

Exakt vad är inte lätt att beskriva, men regleringsbrevet handlar om analys, uppföljning, samordning och stöd i elva innehållspunkter.

Jämställdhetsintegreringen i myndigheter ska ske genom kompetenshöjande insatser och lärande exempel. Arbetet mot människohandel och exploatering av barn ska samordnas.

Regeringens jämställdhetspolitiska mål ska redovisas, samhällsutvecklingen ska analyseras.

Effektiva metoder mot förebyggande arbete kring hedersvåld ska utvecklas.

Och myndigheten ska ansvara för den internationella konferensen om män och jämställdhet som Sverige är värd för i maj i år.

Det är inte lätt att få hit media, tack för att ni kom. Men jag hoppas att vi ska kunna bidra till och involvera lokalsamhället

En tydlig rapportering är också en viktig del, som att kunskapen om sexuella trakasserier ska samlas in och spridas och delredovisas senast den 30 oktober i år.

I det osäkra valårsläget påminner Lena Ag om att det var centerpartisten och tidigare vice talmannen (på 1990-talet) Görel Thurdin som först kom med idén om en jämställdhetsmyndighet 2001.

På tidigare jobb har Lena Ag varit aktivist och opinionsbildare, nu är rollen opolitisk byråkrat.

– Det kräver något helt annat av mig än tidigare. Jag får väl växa i den här rollen.

Från Kvinna till kvinna, som startades på grund av det sexuella våldet under kriget i Bosnien, tar hon med sig insikten om hur viktigt det är att människor organiserar sig.

– Det finns forskning som visar att när länder skaffar sig lagstiftning om våld mot kvinnor, så är det absolut grundläggande att det finns en pådrivande kvinnorörelse. Det är faktiskt viktigare än att det finns kvinnliga parlamentariker.

Att myndigheten förläggs till en utsatt stadsdel i Göteborg ser Lena Ag som en utmaning och stor möjlighet.

– Det är inte lätt att få hit media, tack för att ni kom. Men jag hoppas att vi ska kunna bidra till och involvera lokalsamhället.