När språket blir vägen in

– Det är lite vansklig väg det här, säger Sebastian Granath.

Nyligen inträffade en dödsolycka. Utanför råder totalt mörker, förutom ljuset från mötande bilar och enstaka hus längs vägen.

– Men här framme är det en spansk sväng. Det är bäst att ta det säkra före det osäkra.

– Spansk, säger Essa Jafari och ser ut som om han känner på ordet.

– Ja, jag tror det heter så, i alla fall i körkortsboken, säger Sebastian Granath och svänger av till höger, ut på en liten ögleformad avfart för att sedan korsa landsväg 26 när vägen är fri från trafik från båda håll. Så har han på ett säkert sätt ”tömt ryggen”, som det visst också heter i körkortsboken.

Chauffören är glad att ha en suv den här dagen, när bilen är full, inte bara med hans afghanska praktikant utan också av Arbetets journalist och fotograf.

Kristinehamns hemtjänstbilar är annars små och utan dubbdäck.

Sebastian Granath är en av 15 vårdanställda som nappade på att bli språkombud när Kristinehamns kommun gick ut med en förfrågan i höstas.

Som ett led i att möta en kommande brist på undersköterskor testar åtta värmländska kommuner, med Kristinehamn i spetsen, att ge nyanlända en vårdutbildning, praktik och en svensktalande handledare, ett ”språkombud”. Medel kommer ur Europeiska socialfonden.

På så sätt ska ett antal nyblivna Kristinehamnsbor från olika delar av världen få en chans att snabbt komma ut i arbetslivet och öva sina språkfärdigheter.

Hur många var det nu, i din klass? undrar Sebastian Granath.

– Tjugoförsta.

– Jaha, tjugoen alltså.

– Ja, förstås, tjugoen, säger Essa Jafari.

Ibland använder man ett verb i svenskan och ett substantiv på persiska eller arabiska. Då är det bättre med förklaringar.

Så heter det, det vet han ju egentligen.

Klockan är halv åtta när bilen parkerar utanför dagens första bostadshus, som mörkret gör att det inte går att se vad det är för färg på.

Inne berättar brukaren att om vi kommit i dagsljus hade vi sett det fina landskapet, de stora hästhagarna och huset där grannen bor, ”hovslagaren”, som gör vissa matinköp åt honom.

De två besökarna hjälper till med diverse bestyr. Kokar havregrynsgröt, bäddar sängen. Berättar vem som kommer tillbaka nästa gång.

I oktober gick Sebastian Granath en tvådagarsutbildning för att lära sig om bland annat kommunikation.

Där fick de tips att ta med bilder på de vanligaste vårdsituationerna, men Essa Jafaris svenska är så god att det inte har behövts.

– Ofta när jag slår upp i lexikonet blir det ändå inte rätt. Ibland använder man ett verb i svenskan och ett substantiv på persiska eller arabiska. Då är det bättre med förklaringar.

Och Sebastian Granath verkar vara som gjord för uppdraget.

Med samma lugn och självklarhet som han bemöter vårdtagarna, beskriver han situationer, ord och uttryck på flera olika sätt när hans adept ställer frågor eller bara ser lite undrande ut.

Det verkar gå av bara farten.

Med sin handledare har han haft tur, anser eleven.

– Man hasplar ju ur sig en massa saker, utan att alltid tänka på vilka ord som är enklast, då måste man förklara, säger Sebastian Granath.

– Nu sa jag hasplar, det är ett svårt ord.

Hemma hos Lars Larberg blir det övning i lättare kokkonst.

Kommer du ihåg hur du gör gröt, Essa?
– Först vatten?

– Nej, först havregryn. En deciliter, och så 2,5 dl vatten och ett kryddmått salt. Du behöver inte ha lock, då bränner det fast.

Essa Jafari håller ett fast grepp om den röda sleven och koll på tiden.

Under dagen fortsätter språkundervisningen, i bilen och i de olika hemmen på landsbygden och i de centrala stadsdelarna av Kristinehamn.

Jag sa det till Sebastian redan första dagen, när jag hjälper en annan person känns det bra i hjärtat

”Kryss på lappen” finjusteras till: ”Just det, du bockade av vad vi gjort”.

När en vårdtagare säger att han har en ”stöllig turkduva” utanför köksfönstret säger Sebastian Granath att ”stöllig” är värmländska för stollig som betyder tokig, galen.

När Essa Jafari frågar sitt språkombud vad Lars Larberg har jobbat med uppmanar han: Fråga honom!

Och så blir det en diskussion om att ”knäppa” och ”knäppa upp”, när en skjorta har knäppts fel, att ha ”knäppt brännvin”, kallas det visst.

Dessutom ges instruktioner i olika vårdsituationer. En vårdtagare behöver insulin och Sebastian kallar på Essa Jafari så att han ska se hur det går till att ge en spruta.

– Man tar ett grepp där och trycker till. Håller kvar. Släpper där. Akta så du inte sticker dig.

Många verb som beskriver placeringar och rörelser blir det: knäppa upp, hålla kvar, trycka in.

– Partikelverb, säger Essa Jafari.

– Partikelverb? undrar Sebastian Granath.

– Ja, det är när det är två ord ihop.

– Men det måste vara ett verb?

– Ja, och så betyder verbet något speciellt, något annat, ihop med en partikel.

– Då vet du mer än jag där, säger Sebastian Granath.

I början var det inte tänkt att handledarna skulle lära ut själva vårdyrket, men det ändrades med tiden.

Det var praktiskt när de ändå var ute. Och allt hänger ihop i yrkeskunskapen, vårdkompetensen, handlaget, språket liksom modet att använda det.

Självförtroendet att ta plats, kommunicera. Kanske fråga igen ifall värmländskan blir för grov.

Det är det svåraste, anser Essa Jafari, att vårdtagarna är gamla, många hör dåligt, har olika dialekter och är inte alltid beredda att förklara med lättare ord.

– Vårdtagarna kanske inte vill, eller blir sura. Han du skulle hjälpa med byxorna förut, vad var det han sa: ”Hör du inte vad jag säger?” minns Sebastian Granath men tillägger att det nog kommer att lösa sig automatiskt när Essa Jafari börjar jobba själv.

– Ja, jag lär mig mycket och använder många nya ord. Det var jättesvårt i början, jag var mycket blyg. Rädd att säga fel uttal.

– Men nu går det ju bra.

– Nej, men jag vill lära mig.

– Det går fort nu, säger Sebastian Granath.

Essa Jafari var snickare och svetsare tidigare. I Sverige har han bott i två år, fick uppehållstillstånd som anhörig till sin fru.

Fast först fick han vänta tre år i Iran.

I Sverige tog det sex månader att hitta en lägenhet.

Hemtjänstduon pratar om den onda cirkeln, att behöva jobb för att få lägenhet, att behöva språket för att få jobb, att behöva pengar för att betala boende.

Nu vill Essa Jafari satsa på vårdyrket. Under tio vinterveckor går han tre dagar i skolan och har två dagars praktik i veckan, under våren har heltidpraktik och i sommar hoppas han på vikariat.

I slutet av året har han fått en ”halv undersköterskeutbildning”.

Man hasplar ju ur sig en massa saker, utan att alltid tänka på vilka ord som är enklast, då måste man förklara

Sedan hoppas han på universitetsstudier till sjuksköterska.

– Det här hjälper mig på vägen.

– Ett bra mål, säger Sebastian Granath, som tycker att fler än socialförvaltningen borde satsa på den här typen av utbildningar för nyanlända.

– Jag sa det till Sebastian redan första dagen, när jag hjälper en annan person känns det bra i hjärtat, säger Essa Jafari.

Så fortsätter arbetsdagen medan det såväl ljusnar som mörknar.

Efteråt frågar Sebastian Granath vad Lars Larberg jobbat med, ”du frågade ju!”

– Ingenjör, svarar Essa Jafari och tänker lite till innan han kommer på dagens kanske svåraste ord:

– Sjöingenjör.