”Hamnkonflikten pressar den svenska modellen”

I Sverige är det en grundlagsfäst rätt för både fack och arbetsgivare att vidta fackliga stridsåtgärder som inte strider mot lag eller avtal.

Sverige har trots det en mycket fredlig arbetsmarknad.

Det beror bland annat på två grundläggande faktorer.

Den ena är att den fria stridsrätten nästan alltid – från båda parter – används för att skapa kollektivavtal.

Arbetsgivarna köper arbetsfred under avtalsperioden i utbyte mot rättsligt bindande förpliktelser mot facken och deras medlemmar.

Det leder till arbetsfred och till att facken efter förhandlingar kan vända sig till domstol om en arbetsgivare inte följer avtalet.

Den andra är att kollektivavtalen inte sluts för varje arbetsplats utan för alla företag i branschen. Därigenom skapas grundläggande trygghet för de anställda och konkurrens på lika villkor för företagen.

Vi har inte ett system, som till exempel det amerikanska, med omröstningar på varje arbetsplats som avgör vilket förbund som ska ha avtalet just där.

Det finns risker att lagändringar påverkar de normala relationerna på arbetsmarknaden och det vore oacceptabelt för facken

Det fackförbund som först sluter rikstäckande kollektivavtal med sina arbetsgivarmotparter får ett försteg framför konkurrerande fackförbund.

Andra fackliga organisationer har rätt att vidta fackliga stridsåtgärder för att få ett eget kollektivavtal. Om arbetsgivaren accepterar att sluta ett sådant avtal så får det dock begränsad effekt.

På organisationsnivån som till exempel rätt till facklig tid, MBL-förhandlingar, utse skyddsombud och företräda sina medlemmar i förhandlingar så får facket i andrahandsavtalet i princip samma rättigheter som den organisation som har träffat det första avtalet.

När det gäller villkoren för deras medlemmar kommer dock, som huvudregel, det först träffade avtalet att gälla.

Det går alltså inte att med hjälp av stridsåtgärder slå sönder det riksavtal som gäller på arbetsplatsen.

Skulle facket – som förutsättning för att avbryta stridsåtgärderna – kräva att arbetsgivaren bryter mot avtal nummer ett, det vill säga ett så kallat undanträngande av det först träffade avtalet, så är stridsåtgärden otillåten.

De två principer som jag beskrivit ovan är normalt ett effektivt skydd mot så kallad avtalsshopping från arbetsgivarens sida.

En arbetsgivare kan ju inte befria sig från det först träffade avtalet genom att komma överens om ett ”billigare” kollektivavtal med en annan organisation.

Om en organisation inte vill acceptera denna ordning så uppstår problem. En sådan organisation kan inte med stridsåtgärder tränga undan det redan gällande avtalet.

Men organisationen kan i stället välja att fortsätta att vara avtalslösa. De har då full frihet att vidta stridsåtgärder hela tiden.

Sverige har trots det en mycket fredlig arbetsmarknad. Det beror bland annat på två grundläggande faktorer

Om man är missnöjd med lönen eller arbetstiden eller något annat så kan man fullt lagligt vidta olika fackliga stridsåtgärder för att få arbetsgivaren att tillmötesgå olika krav.

Det kan vara krav på extra betalning, förkortad arbetstid eller betalning för verkliga eller påstådda felbehandlingar.

I stället för att förhandla eller gå till domstol kan man till exempel strejka eller maska.

Så länge man inte skriver på något kollektivavtal så är det fritt fram. Kortsiktigt kan detta verka lockande men riskerar att leda till arbetslöshet.

Skulle många fackliga organisationer agera på det sättet så skulle den svenska modellen snabbt brytas sönder.

Jag utgår ifrån att det är därför regeringen har tillsatt den utredning som nu är föremål för intensiv debatt.

Utredningen har ett mycket svårt uppdrag. Det finns risker att lagändringar påverkar de normala relationerna på arbetsmarknaden och det vore oacceptabelt för facken.

Men väger dessa risker tungt nog för att man inte ska försöka få den svenska modellen att fungera på hela arbetsmarknaden?