Machominnen om Mikael Persbrandt

RECENSION. Varje gång jag läser om Mikael Persbrandt och Thorsten Flinck kommer jag att tänka på 30-talets proletärförfattare.

Dessa män som dompterade sin omgivning med konstnärlig begåvning, klassrelaterad revanschism och förförarpotens.

De sågs som spännande, lite farliga, ja de var hippast i stan.

I två decennier har en ny våg av arbetarlitteratur haft medgång.

Men föreställ er att Kjell Johansson, Kristian Lundberg eller Göran Greider intog offentligheten som virila förförare. Det kanske de är privat, det vet jag inget om.

Nu talar jag om mediebilden. Den rollen har i stället ett gäng skådespelare och regissörer tilldelats. I främsta ledet: Mikael Persbrandt.

Många gånger har jag retat mig på att Persbrandt omskrivs som arbetarkillen från förorten Jakobsberg. Hans mamma är ju utbildad konstnär!

”Jag är verkligen ingen machoman, och har heller aldrig varit det …” hävdar han i sina memoarer, lyhört skrivna av författaren Carl-Johan Vallgren.

Han säger sig trivas bättre i umgänge med kvinnor än med ”testosteronstinna alfahannar”. Det är ett lite rörande påstående med tanke på att hans livs berättelse visar på motsatsen.

Memoarerna är en actionfylld historia med mycket bilar, brudar och bärs. Och till sist kokain.

Här finns otaliga scenarion med kraftmätande gentemot andra män. I skrönor om kollegor som Börje Ahlstedt, Jan Malmsjö och Kim Bodnia beskrivs de som ”komplett galna”.

Allt skrivet utifrån en medvetenhet om att beskyllan om Brandokomplex faller tillbaka på honom själv.

Många gånger har jag retat mig på att Persbrandt omskrivs som arbetarkillen från förorten Jakobsberg. Hans mamma är ju utbildad konstnär!

I boken anger han mer korrekt att han kommer från en lägre medelklass med rötter i arbetarklassen.

Men jag förstår också under läsningen att Persbrandt faktiskt är präglad av en arbetarmiljö.

Föräldrarna var unga när de fick sin son och då arbetade pappan på byggen. Han drabbades av en skada och studerade till lärare.

Tidigt försvann han ur sonens liv och förmedlade sig därefter mest genom elakheter. Mamman studerade först när sonen var i tonåren.

Hon beskrivs som en kärleksfull person, om än gränslös. Hon lät lille sonen leka i Kungsträdgården när hon var på Vickan och festade.

Går det att bli en bra skådespelare för en som är älskad av båda föräldrarna? Är bristsjukdomen en förutsättning?

Unge Persbrandt är en blyg och socialt vilsekommen klassresenär som bepansrar sig i destruktiv hårdkokthet.

En som ena stunden skapar något sensibelt för att i nästa stund aggressivt förinta det.

En svårutplånlig känsla av utanförskap utmärker de flesta klassresenärer. Här finns ett mönster; att inte riktigt lita på sig själv i kulturens högstatussammanhang.

På Dramaten, filmfestivalen i Berlin eller i Hollywood. Då drabbar nervositeten.

Persbrandt föll på mållinjen vid intagningsproven både på Konstakademien och Scenskolan.

Han gick den långa vägen som selfmade skådespelare. Hamnade fullständigt rätt i kollektivet på undergroundteatern Galeasen.

Gjorde succé som drängen när Thorsten Flinck regisserade Brechts drama Herr Puntila och hans dräng Matti.

Med berömmelsen kom behovet av nervlugnande alkohol och ruset väckte erövraren.

Alltmedan Persbrandts flickvänner trofast stod vid hans sida. Han nämner själv ordet ”sexmissbruk”.

Jag läser dessa potent skrivna memoarer mer som en berättelse om hur ett beroende accelererar till missbruk än som en konstnärs framgångssaga

Rebecka Hemse försökte han ta på brösten, då han ”omedelbart fick en stenhård örfil, och sen dess älskade jag henne.” Intressant nog går hans inviter mestadels hem.

Det tycks inte finnas en enda skrubb på Dramaten där Persbrandt inte har knullat, till och med ”under vridscenen mitt under pågående föreställning”.

Jag läser dessa potent skrivna memoarer mer som en berättelse om hur ett beroende accelererar till missbruk än som en konstnärs framgångssaga.

Jag tänker på Sigge Eklunds roman Varulvsvalsen om medberoende inför en drogmissbrukande familjemedlem. Alla svek. Pengarna som försvinner. Kontakter med kriminella.

Trofasthet och trolöshet är de ytterligheter som skildras. Persbrandt dyker upp på jobb ”vattenkammad och påtänd”. Agenten som själv är kokainist blir en ”broder i dekadensen”.

Mamman saboterar en julafton då Persbrandts fru Sanna Lundell drivit igenom en alkoholfri jul. Modern har en box vin med sig och super med sonen i trädgården.

Och så typecastingens förbannelse, alltid roller som ”skrupellös macho”.

Svenska folket älskade den burduse Gunvald i Beck. Men Persbrandt gjorde också andra roller.

Psykologiskt finlir i Simon Stahos Natt och dag. Tönt i fula kläder i Stahos Bang, Bang Orangutang.

En enastående prestation som arbetarpappan med alkoholproblem i filmen Mig äger ingen.

Skörheten kom fram i Peter Birros far och son-drama Arbetarklassens sista hjältar.

Skådespelaren Birgitta Ulfsson som nyligen dog berättade i en DN-intervju om sin syn på svensk teater som ”hygienisk”.

Den har ”bacill-skräck” och präglas av rädsla. Mikael Persbrandt berömmer hon däremot: ”en genial äckelpotta”.

Skickliga konstnärer tilldelas ofta priser. Jag tycker att missbrukare som blir nyktra borde få kunglig medalj. I Persbrandts fall kom räddningen när han fick en diagnos och medicinering.

Det ska bli intressant att se var den nyktre Mikael Persbrandt hamnar konstnärligt.