”Är LO villigt att kompromissa?”

Efter lång tystnad haglar det plötsligt utspel från LO om krisen på APM Terminals i Göteborgs hamn.

Först kom uppmaningen till arbetsgivarsidan att lockouta vårt ”knatteförbund” (Torbjörn Johansson, DN 19/1).

Nu verkar den nya linjen i stället vara att be Hamnarbetarförbundets medlemmar att själva avveckla sin fackförening.

Tydligen hoppas man att drygt 1 300 hamnarbetare ensamma ska ta ansvar för att rädda ansiktet på den socialdemokratiska regeringen, som målat in sig i ett hörn och öppnat för förslag på inskränkningar i strejkrätten.

Genomgående i de många utspelen är att man undviker själva kärnfrågan bakom den fackliga uppdelningen i hamnarna, nämligen medlemsinflytandet.

Att många hamnarbetare valt bort LO-anslutna Transportarbetareförbundet för ett ansatt fristående fackförbund, har aldrig handlat om yrkesegoism eller bristande solidaritet.

LO:s missbedömning av hamnarbetarna leder till felaktiga slutsatser även i den akuta situationen kring konflikträttsutredningen

Vår historia vittnar tvärtom om att vi alltid ställt upp med stöd och sympatiåtgärder, inte minst för LO-förbunden.

Sanningen är att Hamnarbetarförbundets medlemmar valt en annan facklig organisationsmodell, uppbyggd kring medlemmarnas aktiva deltagande i viktiga beslut.

Våra medlemsomröstningar och direktval till förtroendeposter ställer höga krav på såväl medlemmar som fackliga representanter i den dagliga verksamheten.

Det har skapat en facklig kultur med brett engagemang och stark sammanhållning, vilket gett oss säkrare och bättre arbetsplatser.

Valet av facklig tillhörighet handlar alltså inte om storpolitik eller gammalt groll, utan om vardagsslit och resultat ute på kajerna.

LO:s missbedömning av hamnarbetarna leder till felaktiga slutsatser även i den akuta situationen kring konflikträttsutredningen.

Många av oss delar nämligen inte Transports syn på APM Terminals personalpolitik som ”varken bättre eller sämre” (Peter Winsten i ETC 28/1).

Den Maersk-ägda containeroperatören som murbräckan i en antifacklig arbetsgivaroffensiv mot arbetsvillkor och anställningstrygghet i vår bransch.

Vi behöver en stark facklig motkraft när fastanställda hamnarbetare sägs upp och omedelbart ersätts av bemanningspersonal med otrygga kontrakt.

Därför kommer regeringens hot om lagändring inte att skrämma Hamnarbetarförbundets medlemmar att sväljas av Transport i utbyte mot små symboliska eftergifter.

Om LO nu vill göra plats för hela hamnarbetarkollektivet under sitt eget paraply, måste man också själva vara beredda att kompromissa på riktigt.

Tyvärr framhärdar LO i sitt påstående att ett jämbördigt avtalssamarbete mellan Hamnarbetarförbundet och Transport skulle vara praktiskt omöjligt. Det är märkligt historielöst

Frågan är om LO kan inrymma en annorlunda organisationsmodell, där medlemmarna i vissa avseenden har direkt bestämmanderätt ute i hamnarna?

Det börjar klarna för de flesta att situationen inte är så enkel som att Transports avtalsmonopol i hamnarna vilar på att ”konkurrenten” är en lokal Göteborgsföreteelse eller vill ersätta riksavtal med företagsavtal.

Tidningen Arbetets ledare (29/1) beskriver förutsättningarna på ett bra sätt: ”I Göteborgs hamn är Hamnarbetarförbundet otvetydigt störst. Men kollektivavtal är rikstäckande. Och på riksplanet är Transport och Hamnarbetarförbundet jämnstora inom området.”

Tyvärr framhärdar LO i sitt påstående att ett jämbördigt avtalssamarbete mellan Hamnarbetarförbundet och Transport skulle vara praktiskt omöjligt. Det är märkligt historielöst.

I verkligheten har de båda facken gemensamt förhandlat och nått uppgörelser med arbetsgivarna i många av landets hamnar under årtionden.

Ett långsiktigt fackligt samarbete i hamnarna är inte bara möjligt utan nödvändigt.

Men det förutsätter ömsesidig respekt och en rak, lösningsinriktad dialog.

Maktspråk kommer inte att fungera.