Sluta spotta på kulturtanterna
Varför ska de så kallade kulturtanterna fortsätta titta på den kultur som de exkluderas från, skriver Arbetets kulturredaktör.
Hannes Holms spelfilm Ted – för kärlekens skull har legat etta på biotoppen sedan premiären i början av januari.
Det är en så kallad biopic (film baserad på verklig person) om den begåvade Ted Gärdestad som slog igenom som popstjärna redan som 15-åring.
Om ödet hade velat annorlunda skulle han lika gärna ha kunnat bli tennisproffs. Han spelade final i junior-SM mot en jämnårig Björn Borg – men förlorade.
Psyket klarade inte den starka pressen. Det insåg tidigt Teds storebror Kenneth som skrev texterna till lillebrors musik.
Kenneth beskyddade och hjälpte sin bror som blev allt sjukare i schizofreni och lärde sig tolka hans känsloliv som om de vore symbiotiska.
Metoo-rörelsen har även belyst åldersdiskrimineringen i film- och teaterbranschen. Och ja, det är förjävligt och orättvist. Men framför allt är det obegripligt med tanke på vilka som faktiskt konsumerar kultur
Den nära relationen mellan bröderna i filmen är stark även om skådespeleriet balanserar på gränsen till överspel.
Men det är Teds mamma som jag fastnar för i filmen, spelad av Maria Kulle.
Precis som i tv-serien Fröken Frimans krig – eller för den skull i Fyra nyanser av brunt – lyckas hon, utan större åthävor, mejsla fram en kvinna som lite orättvist skulle kunna beskrivas som ”helt vanlig”.
Men Kulle har förmågan att sätta silverkant på gråa, alldagliga karaktärer och göra dem mänskliga och mångbottnade.
I Ted tvättar hon sönernas smutsiga kalsonger, bjuder på nyponsoppa med mandelbiskvier och går ut i köket av nervositet när Ted tävlar i Eurovision song contest med Satellit.
Hon vill inte ha en popstjärna eller tennisproffs till son, hon vill bara att han ska vara lycklig.
Och det är framför allt 57-åriga Kulles oroliga mamma som jag bär med mig från filmen.
Att en skådespelerska i den åldern får en huvudroll är ovanligt. Det visade inte minst den sammanställning som Sveriges Radios Kulturnytt gjorde i veckan.
Åldersskillnad mellan manliga och kvinnliga Guldbaggevinnare är mer än 20 år.
De nominerade männen i år var mellan 31 och 66 år medan de nominerade kvinnorna var mellan 14 och 41 år.
Det är inga nyheter, länge har skådespelerskor uppmärksammat att det är svårt att få roller – än mindre intressanta sådana – efter fyrtio.
Maria Kulle har förvisso vunnit en Guldbagge, välförtjänt efter Fyra nyanser av brunt.
De så kallade kulturtanterna ägnar sina liv åt att konsumera kultur, men kulturen vägrar att se dem, skildra dem, berätta deras berättelser
Men det var också för en biroll och då var hon 43 år gammal, så det var väl med nöd och näppe.
Metoo-rörelsen har även belyst åldersdiskrimineringen i film- och teaterbranschen.
Och ja, det är förjävligt och orättvist. Men framför allt är det obegripligt med tanke på vilka som faktiskt konsumerar kultur.
Utan tanten stannar Kultursverige, brukar det sägas. Men den slitna klyschan bekräftas om man analyserar statistiken.
Kvinnor mellan 50 och 64 fullkomligt dominerar både som kulturutövare och konsumenter.
Världen över har kvinnliga kollektiv inlett revolutioner de senaste månaderna, kanske är kvinnorna i biosalongerna redo att göra detsamma.
De så kallade kulturtanterna ägnar sina liv åt att konsumera kultur, men om kulturen vägrar att se dem, skildra dem, berätta deras berättelser – varför i hela världen ska de då sitta kvar och titta?
