Sjuka måste få ekonomisk trygghet och rehabilitering, skriver socialminister Annika Strandhäll när hon i dag presenterar förändringar i sjukförsäkringen på DN Debatt.

Men vad är det egentligen hon föreslår?

Faktum är att Strandhäll inte lägger fram så många konkreta förslag utan stannar vid att presentera planer. I och för sig visar de på bra intentioner, men det mesta göms i utredningar, uppdrag och nya kartläggningar.

Hur regelverket slutligen påverkas är därför fortfarande oklart.

I Strandhälls planer ingår att sätta större fokus på rehabilitering och förmå arbetsgivare att tydligare följa sitt rehabiliteringsansvar. Det är bra.

I dag är rehabiliteringskedjan i många fall en pappersprodukt där arbetsgivare utan påföljd kan välja att snart förpassa den sjuke in i glömskan. Strandhäll vill nu i stället att Försäkringskassan ska följa upp att arbetsgivarnas rehabiliteringsplaner verkligen följs och kommer individen till del.

Vidare vill hon se över gummiparagrafen om att den sjukes arbetsförmåga efter 180 dagars sjukskrivning ska prövas mot ”normalt förekommande arbete”. Även det behövs.

Här har Försäkringskassan på senare tid kraftigt skärpt sin bedömning om vad som är ”normalt förekommande arbete” för de sjuka, en skärpning som i många fall lett till att Försäkringskassan på pappret konstruerat jobb som ingen människa ännu skådat i verkligheten för att visa att den sjuke visst kan jobba.

Men det är alltså tunnsått med konkreta förändringar i Annika Strandhälls förslag. I stället utreds mycket ännu en gång.

Att till exempel ge uppdrag åt Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att förbättra sin dialog så folk inte faller mellan stolarna är knappast nytt.

Redan på 1980-talet spreds den då nya idén om en bättre dialog på kommunal nivå mellan dessa myndigheter. Av samma skäl. Det som borde ha presenterats är i stället konkreta förändringar i regelverken.

De kvarvarande tidsgränserna bör tas bort eller omarbetas. Det får inte råda någon tvekan om att syftet med sjukförsäkringens krav och rättigheter är att hjälpa individen att bli frisk och återgå i arbete och inte bara vara ett sätt att minska den sjukes inkomst och statens utgifter.

Det finns en svag formulering i Strandhälls förslag om att sjuka inte ska behöva avbryta sin rehabilitering för att de når en tidsgräns men frågan är om det räcker.

Ingenting sägs heller om direktivet till Försäkringskassan att banka ned sjukskrivningarna till i snitt max 9,0 sjukdagar per person och år.

Men det är ett kontraproduktivt direktiv som måste bort.

Se till att sjukförsäkring och rehabilitering fungerar och förbättra arbetsmiljön så når vi helt säkert ned ännu lägre än 9,0 sjukskrivningsdagar utan att Försäkringskassan måste kasta ut människor ur sjukförsäkringen för att nå dit.

Att ha kvar ett siffersatt direktiv till ansvarig myndighet styr i fel riktning. För att försvara legitimiteten i sjukförsäkringen i alla inkomstskikt bör också regeringen fortsätta höja taket i sjukförsäkringen.

Intentionen är bra i Annika Strandhälls förslag. Men det är lång väg kvar till reella konstruktiva förändringar.