Det förflutnas dörr
Det är inte sakerna som är viktiga, det är människorna. Att komma till den insikten har tagit tid, skriver Arbetets krönikör.
Bland kartonger och bråte i den stora förrådsrensningen griper en hand om mitt bröst när det förflutna ropar ut till mig genom foton, kläder och gamla leksaker.
Där finns dockhuset som pappa aldrig hann bygga klart. Där finns hennes första leksaker. Mina gamla manuskript.
Avlagda leksaker från tiden då dottern var liten. Som artefakter från en svunnen tid. Ekon som för med sig en märklig känsla av både längtan och förlust.
Ja, jag vet att jag tenderar att bli nostalgisk. Jag är byggd så. Det händer att jag längtar tillbaka till den tid som varit, men utan att för den skull vilja försaka något i mitt nu.
Jag är gift med en underbar kvinna och vi har två små pojkar och en trettonårig dotter med en annan mamma.
Och hur fantastiskt det än är att få se hur dottern växer upp, att få följa henne på hennes väg till kvinna och att en dag få se hennes första kärlek, hennes steg in i vuxenvärlden och se vem hon blir som vuxen, så är det också med en känsla av förlust.
Det händer att jag längtar tillbaka till den tid som varit, men utan att för den skull vilja försaka något i mitt nu
Förlust av det lilla byltet som en gång somnade i min famn. Förlust av den lilla flickan som skapade rollekar för de andra dagisbarnen. För flickan som låste in sin pappa i förrådet i skyddsrummet av misstag.
För flickan som sjöng Björnen sover för sin döda farfars kropp på minnesstunden. För alla samtal i bastun med min bror. För en vänskaplig kram med bästa vännen.
Alla dessa ögonblick. Om jag kunde få stanna i dem, dessa vackra stunder.
I stället samlar jag på dem som om de vore mina talismaner, vårdar dem ömt i minnets trädgård där jag ofta finner mig strövande.
Hela tiden samlar jag på fler minnen. Sonen som stryker sin far över kinden vid läggdags. Den andra sonen som spricker upp i ett leende så fort han får se sin far.
Min fru som kärleksfullt rör vid mig då hon går förbi i köket. Dottern som stolt pratar i tv om spelet vi tillsammans gjort.
Katterna som lägger sig att vila på mitt bröst i soffan. Alla dessa stunder.
Den stora förrådsrensningen går vidare. Det är ett måste. Jag är alltför bra på att samla på mig saker. Lagda i kartonger i ett dammigt förråd gör de ingen nytta, hur gärna jag än vill.
Dockhuset han aldrig hann bygga klart får stryka på foten. Det är inte dockhuset i sig, det är han.
Men även om ett ting kan fungera som en dörr till det förflutna, är det inget jag behöver. De dörrar jag vill åt kan jag enkelt öppna själv
Det är inte sakerna som är viktiga, det är människorna. Att komma till den insikten har tagit tid.
En gång var det sakerna i sig som var mina samlarobjekt, som var det viktiga. Och det blir aldrig nog. Det finns alltid mer.
Behovet att ha och äga är omättligt. Men även om ett ting kan fungera som en dörr till det förflutna, är det inget jag behöver. De dörrar jag vill åt kan jag enkelt öppna själv.
Högen med saker att slänga växer. Somligt sparas. Annat kastas motvilligt.
Men oavsett hur mycket jag slänger har jag kvar minnena. Det som betyder något.
Jag vet att minnet är bedrägligt. Hjärnan är ingen hårddisk utan sparar om minnet annorlunda för var gång vi tar fram det.
Men det är allt jag har.
