De ekonomiska klyftorna ökar nu så mycket att till och med storbanken Citi varnar för att det kan leda till politiska och ekonomiska problem.

På 1980-talet var Sverige ett av världens mest jämlika länder. I dag har vi de snabbast växande klyftorna i hela OECD-området.

I Citis nya rapport Inequality and Prosperity in the Industrialized World går det att läsa att utvecklingen mot ökade ekonomiska klyftor i Sverige främst skett sedan början av 1990-talet.

Ökningen tog fart i samband med finanskrisen 1990–1994. Klyftorna fortsatte sedan att öka under både Göran Perssons (S) och Fredrik Reinfeldts (M) regeringstid.

Svenska regeringar, oavsett politisk färg, har alltså inte kunnat stoppa denna utveckling.

Citi ser tydliga problem om klyftorna tillåts öka ytterligare. I en intervju i Svenska Dagbladet säger Ebrahim Rahbari, en av rapportförfattarna, att stora klyftor kan hota den ekonomiska tillväxten och leda till ökad politisk polarisering.

Förutom politiska beslut, som sänkning av inkomstskatten och avskaffad förmögenhetsskatt, ger Rahbari två generella förklaringar till ökande klyftor i länder som Sverige.

Dels teknikutvecklingen, som lett till att många jobb slagits ut på grund av automatisering. Dels globaliseringen som gjort att jobb flyttat utomlands.

Teknikutveckling och globalisering har dock drabbat de flesta utvecklade ekonomierna på ungefär motsvarande sätt. Men dess påverkan på ojämlikheten ser mycket olika ut i olika länder.

I IMF-ekonomerna Florence Jaumotte och Carolina Osorio Buitrons studie Inequality and Labor Market Institutions menar författarna att den främsta förklaringen till ökade klyftor ligger i försvagningen av arbetsmarknadens institutioner.

Jaumotte och Osorio Buitron lyfter särskilt fram den fackliga organisationsgradens utveckling.

Minskat fackligt inflytande väntas drabba inkomstskikten i botten och i mitten av inkomstfördelningen, där de uteblivna inkomstökningarna i stället tillfaller högre inkomstskikt, exempelvis företagsledningar och styrelser.

Svagare fackförbund innebär dessutom att en mindre andel av företagens överskott behöver betalas ut i form av löner, och i stället delas ut i form av högre vinster till aktieägare, vars innehav är mer skevt fördelat inom befolkningen.

Det är alltså främst starka fack som kan garantera att klyftorna inte skenar iväg. Sedan mitten på 1990-talet har dock de svenska fackförbundens medlemstal rasat. 1995 låg organisationsgraden bland arbetare på 88 procent. I dag har den sjunkit till endast 63 procent.

Det finns flera orsaker till fackens medlemstapp. En tydlig sådan är dock regeringen Reinfeldt (M) som, efter regeringsskiftet 2006 genomförde de största försämringarna av a-kassan i svensk historia.

Förändringarna innebar inte bara kraftigt sänkta ersättningar utan även en chockhöjning av avgiften till a-kassan, och därmed fackavgiften. De med lägst inkomster fick alltså betala mer för att få ut mindre om de väl blev av med jobbet.

Även i dag går det en skiljelinje i svensk politik när det gäller synen på fackföreningsrörelsen.

Ett exempel är de rödgrönas förslag om att återinföra avdragsrätten för fackavgiften. Samtliga borgerliga partier är djupt kritiska mot avdragsrätten.

Den togs nämligen bort av just alliansregeringen med Sverigedemokraternas aktiva stöd.

Medlemskap i ett fackförbund är fortfarande det mest effektiva vapnet mot ökande ekonomiska klyftor.

Men det är ändå alltid en bra idé att rösta på ett politiskt parti som vill stärka svensk fackföreningsrörelse snarare än ett parti som vill krossa den.