Sverigedemokraterna har återigen bytt fot och vill inte längre ha något förbud mot kärnvapen.

Partiet har därmed återigen anpassat sig till Moderaterna politik, något som alltmer uppenbart är själva syftet med Sverigedemokraternas många kursändringar.

Därmed är det också tydligt att Moderatledaren Ulf Kristerssons fokus på svenskhet och att alltmer utmåla utrikes födda som lata bidragstagare som måste möta högre krav och lägre löner har fallit Sverigedemokraterna i smaken.

De två partierna är på väg att trevande samordna sin politik inför valet i höst.

Det var samtidigt länge sedan Ulf Kristersson eller andra framträdande moderater talade om Alliansen med någon större glöd.

Hyllningarna till Alliansen hör vi i stället från Liberalerna och Centern när de vill markera avstånd och stängda dörrar varje gång Stefan Löfven pratar om blocköverskridande samarbete efter valet.

För Moderaterna och Kristersson tycks i stället fokus redan nu ligga på att kratta manegen för att ta över regeringsmakten med stöd av SD.

Visst, i debatten beskyller SD:s partiledare Jimmie Åkesson då och då slentrianmässigt Moderaterna för att inte vara tillräckligt hårda mot invandringen och Kristersson svarar lika slentrianmässigt att Sverige ska fortsätta vara ett land öppet för omvärlden.

Men i sakfrågor blir de två partierna alltmer samkörda, även i migrationsfrågan.

Så befanns helt plötsligt den enda stötestenen runt migrationen i förra veckans partiledardebatt mellan SD och M vara att Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson inte kunde enas om ett exakt siffersatt tak för flyktinginvandringen.

Manegen blir alltmer krattad för en M-regim som driver gemensamma SD-M-frågor.

Och om KD håller sig kvar i riksdagen har de troligen lätt till att stödja denna lösning. KD har aldrig varit Alliansen trogen eller sett som någon värde att upprätthålla liberala tankar om yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter.

Symptomatiskt är partiledaren Ebba Busch Thors förslag att skicka svenskt stridsflyg till Syrien och att det var just KD som bröt decemberöverenskommelsen som alla Allianspartier dessförinnan ställt sig bakom.

Och med M och SD som ett nytt block, med KD som gärna spelar med, och med en Socialdemokratisk statsminister som redan nu öppet och ofta prövar förutsättningarna för blocköverskridande samarbete efter valet riktas blickarna mot Liberalerna och Centern.

Ju närmare valet vi kommer desto mer apart kommer dessa två partiers tal om ”Alliansen” att framstå. Det finns ingen Allians.

För Liberalerna och Centern ligger i ena vågskålen att stödja en konservativ högerpolitik som försvarar en uppdelning av människor utifrån klass och därtill en uppdelning utifrån ursprung som dikteras av Sverigedemokraterna.

I andra vågskålen ligger att värna de liberala åsikter om individens frihet och människans värde som båda partierna säger sig stödja. Och i konsekvensens namn söka stöd för dessa tankar från riksdagens övriga partier.

Men sluta dröm om ”Alliansen” när Moderaterna och Sverigedemokraterna redan går i armkrok.