Få indiska kvinnor har jobb – trots tillväxt

Calcutta. Eva Pradhan, 29, var duktig i skolan. Efter studenten kom hon in på Calcuttas bästa universitet, Jaidapur University. Något som få lyckas med.

– Utbildningen var fantastisk. Jag specialiserade mig på språk, kände att världen och livet var vackert och underbart. Det kändes som om allt var möjligt.

Men nu känns allt stundtals hopplöst. Det har gått sex år sedan hon tog sin lärarexamen och hon har sökt närmare 100 tjänster utan att få jobb.

– Jag har försökt på alla sätt, via annons, arbetsförmedling och egna nätverk.

Hon sitter rak i ryggen, med benen i kors på den breda säng som upptar nästan hela det välordnade rum som hon och hennes föräldrar lever i. Mellan oss ett fat med små bakverk från ett av stadens bästa konditorier. Det går inte att ta miste på hennes kapacitet och beslutsamhet. Varför kan hon inte få något jobb?

– Det jag har förstått nu är att allt går på kontakter, säger hon.

Statliga lärarjobb är attraktiva eftersom de ger både anställningstrygghet och pensionsförmåner till skillnad från den privata sektorn. Jobb som inte tillsätts via kontakter går till personer från lägre kaster eller kastlösa, sedan regeringen infört kvotering till både högskola och statliga jobb.

– Det gör att många som har lägre utbildning än jag sitter på de här tjänsterna.

Indien är ett av de länder i världen där lägst antal kvinnor i arbetsför ålder är del av den formella arbetsmarknaden, endast 29 procent enligt World Economic Forums globala jämlikhetsrapport. Det kan jämföras med Kinas 70 procent eller Sveriges 80 procent.

Antalet tillgängliga jobb har inte heller ökat nämnvärt trots landets närmast explosionsartade tillväxt, ett fenomen som inom akademiska kretsar kallas ”jobbless growth”.

Det finns många olika förklaringar till det. Forskare har till exempel pratat om de arbetskraftsbesparande tekniska framsteg som gjorts inom tillverkningsindustrin.

– Det största problemet är att staten varken har prioriterat eller tagit ansvar för att skapa fler arbetstillfällen, säger Subhanil Chowdhury, professor i ekonomi vid Institutet för utvecklingsstudier i Calcutta.

Jag tycker att kvinnan är bäst lämpad att ta hand om barn och familj.

När konkurrensen om jobben är stor är det framförallt kvinnor som blir lidande menar han.

– Det beror framförallt på den djupt patriarkala struktur vi fortfarande har i det här landet.

Det finns fortfarande en djupt rotad föreställning om att kvinnor inte bör jobba utanför hemmet. Att ha råd att låta bli är en form av status.

Sanghamitra Debnath, 40, har högskoleexamen men har valt att vara hemma med sina två små barn i ett välbergat område i Calcutta. Maken är läkare så de har inga problem att klara sig ekonomiskt.

– Jag tycker att kvinnan är bäst lämpad att ta hand om barn och familj, förklarar hon.

Men det finns också praktiska skäl till att hon är hemma.

– Om strukturerna fanns skulle jag gärna vilja jobba och använda min potential även som medborgare. Men det finns inga bra daghem och vi har inga släktingar som kan hjälpa till.

Många andra kvinnor har inget val. De måste ta de jobb de kan få för att få tillvaron att gå runt.

I en annan del av staden, utanför den lokala arbetsförmedlingen Tulika Nurses Centre ringlar en lång kö av kvinnor i färgglada saris, redan klockan åtta på morgonen.

Här förmedlas daglönejobb som barnflicka eller hem- och vårdbiträde, till en lön om 250 rupies per dag, drygt 30 kronor för 12 timmars arbete.

– Många av dem som kommer hit för att få jobb är från lägre kaster eller kastlösa. Trots lagarna om kvotering till statliga jobb är det många som inte kan få dem eftersom de saknar den utbildning som efterfrågas, förklarar Sandip Das, som driver förmedlingen.

Hon gör vad hon kan för att hjälpa de mest utsatta.

– Många av dem som ringer till oss och vill ha hjälp frågar om kast. De vill inte ha kastlösa och inte muslimer. Ibland ändrar jag kvinnornas namn för att det inte ska avslöja deras bakgrund.

Åtta av tio familjer som jag jobbar för diskriminerar mig på grund av kast.

Stämningen inne på det lilla kontoret är öppen och förtrolig. Under vårt samtal blir det uppenbart att kastsystemet fortfarande har stor betydelse trots att det är avskaffat enligt lag.

Fler och fler av de arbetssökande tar del i diskussionen och kvinna efter kvinna berättar om hur de förnedras och nedvärderas av sina uppdragsgivare.

– Åtta av tio familjer som jag jobbar för diskriminerar mig på grund av kast. Jag får oftast inte äta inomhus och jag får inte ställa min medhava mat i deras kyl eftersom de tror att jag är smutsig, berättar Manashi Das, 40.

Anjali Saha, 40, som också tillhör de kastlösa, instämmer:

– När jag får jobb som hemhjälp måste jag oftast byta kläder när jag kommer dit och mina egna får inte ligga kvar inomhus. Jag får inte heller dricka ur deras kran och inte ställa mitt medhavda dricksvatten i deras kyl.

Vad tänker de om lagen mot diskriminering? Samtalet bland kvinnorna i rummet stannar av för några sekunder som om de måste smälta och fundera över det jag just har frågat. Sen kommer svaret samstämmigt:

– Vi visste inte ens att den fanns!

Tonfallet är förvånat och hoppfullt. Det tycks spegla några sekunder av ljusning, som om en ny dörr öppnats. Sedan kommer eftertanken:

– Men hur ska vi kunna protestera? Vi skulle förlora våra jobb direkt.

De har ingen anställningstrygghet, inga sjukförsäkringar, ingen pension.

– Ibland får man vänta 10 till 15 dagar på att få jobb. Och vi har inga fackföreningar som ger oss möjlighet att hävda våra rättigheter, säger Sabita Bhattacharya, 43.

– Ibland vet vi inte ens om vi får vår lön.

Professor Subhanil Chowdhury bekräftar bilden av de kastlösa kvinnorna som särskilt utsatta.

– Nu när antalet arbetstillfällen inom jordbruket minskar blir de särskilt drabbade. Och jobben i städerna är ofta mycket utsatta.

Så hur kan Indien få fler kvinnor i arbete?

– Det som behövs är en politisk satsning på att skapa fler jobb, ökad efterfrågan på arbetskraft, särskilt på lansbyggden. Vi ser också att man måste jobba mot trakasserier och brist på toaletter, faktorer som idag hindrar många kvinnor från att arbeta, eftersom de inte känner sig säkra.

Korruptionen, som Eva Pradhan tog upp, är en annan fråga.

– Jag kan inte säga något om den generella arbetsmarknaden för lärare i Indien men här i Västbengalen finns allvarliga anklagelser om korruption i utnämningen av statliga skollärare, säger Subhanil Chowdhury.

Av de 60 eleverna i Evas Pradhans klass på den attraktiva lärarutbildningen har bara tolv fått lärartjänster. Men hon vägrar att låta sig slås ner.

– Det har varit tufft att få så många nej, men jag är inte knäckt. Nu har jag börjat som privatlärare i egen firma. Undervisningen i skolan är ofta dålig och jag ser att mina elever får bra resultat. Det ger självförtroende. Jag kommer hitta ett sätt att skapa mitt eget arbete.

 

Sophie Arnö/frilansjournalist
Jonas Gratzer/frilansfotograf 

 

Enkät

Varför tror du att så få kvinnor är formellt sysselsatta i Indien?

Santilata Pradhan, 52, hemmafru

– Kvinnor är ofta inte trygga på en arbetsplats, många blir sexuellt trakasserade. Redan vid anställningsintervjun säger chefen ofta att ”vill du träffa mig ensam så får du jobbet. . .”. Beroende på hur desperat man är tackar man ja eller nej till det.

Basanti Saberia, 52, egenföretagare inom textilproduktion

– Jag kommer från Gujarat där många är väldigt fattiga. Därför försöker de flesta kvinnor jag känner tjäna ihop lite extra pengar till familjen genom jobb inom den informella sektorn. Männen gör ingenting! Kvinnor känner större ansvar för familjen.

Sandipa Roy, 44, administratör Kolkata Public School

– De flesta vill inte jobba på grund av de konservativa värden som fortfarande råder här i Indien. Vissa är lata, andra har barn, många tycker att om mannen har pengar så ska kvinnan inte behöva jobba. Men jag tror också att den låga siffran beror på att många kvinnor som saknar utbildning jobbar i den informella sektorn, som hushållerskor.

Jharna Mondal, 50, daglönearbetare inom hemtjänsten

– Kast är en viktig orsak till att kvinnor som jag inte får jobb. Och när vi får det blir vi ofta mycket illa behandlade. I början grät jag när det drabbade mig och blev chockad. Men nu har jag vant mig och ifrågasätter oftare. Det händer till exempel ofta att jag inte får sitta på en stol utan måste sitta på golvet. Då ifrågasätter jag hur jag ska kunna hjälpa till att mata den gamle. Men det finns bra familjer också.)

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/NTrp-ntzpT0