Gravlaxmys och egentid med Jeanette Winterson

JULESSÄ. Det går inte att undkomma julen. Det går att undvika den, genom ett aktivt val.

Men även då kastar julen sin långa, barriga skugga över allt som borde vara.

Jag har aldrig struntat i julen. Jag ser den mer än något annat som ett tillfälle när man känner sig manad, och därmed också tar sig tid, att träffas. Det är viktigt.

Man får böja sig för någon annans idé om rödbetssallad, men vad spelar det egentligen för roll?

Julens budskap är inte glädje utan gemenskap – och gemenskap förutsätter acceptans.

I år blir det inget av detta för min del. Vi ska resa bort hela helgen, så den jul som blir, den får bli i förväg.

Som av en händelse har jag redan tidigt i advent fått en nyutkommen bok i min hand, ett slags handledning för denna unikt ifrågasatta högtid.

I Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar har den brittiska författaren Jeanette Winterson samlat noveller och essäer med tillhörande recept för julhelgens alla dagar, fram till trettondagen.

…Juldagar är tillräckligt svärtad och mångsidig för att ett sådant absolut mysfrosseri som jultraditioner och gravlaxrecept ska kännas som någorlunda intellektuell verksamhet

Det är en personlig mix av spökhistorier, pappans sherry trifle-recept, teologiska utläggningar, viktoriansk historia och kärlekslogistik.

Utåt sett tycks Jeanette Winterson ha förutsättningarna för en absolut drömjul. Hon har en öppen brasa. Hon har en smart och rolig fru.

Hon är kompis med Nigella Lawson, en av ”de personer i mitt liv som verkligen kan laga mat” som boken är tillägnad.

Hon får det att låta som att hon har, om inte gott om tid, så åtminstone tillräckligt för att hinna baka pajer och sjuda glögg.

Samtidigt är Juldagar tillräckligt svärtad och mångsidig för att ett sådant absolut mysfrosseri som jultraditioner och gravlaxrecept ska kännas som någorlunda intellektuell verksamhet.

Läsandets motsvarighet till att knapra på mörk choklad snarare än att sjunka ner i knäck.

Jeanette Winterson återkommer i boken glimtvis till sin uppväxt, som hon mer ingående skildrat i självbiografin Varför vara lycklig när du kan vara normal?.

Winterson växte upp som adoptivdotter hos ett pingstkyrkligt par i en mindre by utanför Manchester. Hon marinerades i bibelberättelser och liknelser som gav det kärleksfattiga livet i familjens kalla och dragiga hus en air av saga – av den gamla, onda sorten.

Hon marinerades i bibelberättelser och liknelser som gav det kärleksfattiga livet i familjens kalla och dragiga hus en air av saga – av den gamla, onda sorten

I brist på andra fördelar kommer prövningarna väl till pass i essäer på temat jul.

Som här: ”Mrs W ville ha ett litet barn. Hon kunde inte få något. Och så kommer jag – men som hon ofta sa: ’Djävulen ledde oss till fel krubba.’”

När Jeanette var 16 år kastade Mrs Winterson ut henne efter att ha ertappat dottern med en lesbisk kärleksrelation. De två återförenades aldrig, den försoning Jeanette Winterson fann kom i efterhand.

Mrs Winterson är representerad med ett recept på mince pies, små pajskal fyllda med en i köttkvarn mald mix av äpplen, torkad frukt, konjak och citronskal.

I skrift är Jeanette Winterson lika kritisk mot konventioner som hon är övertygad om ritualers betydelse. Vad gör man i det läget?

Man utarbetar egna traditioner. Det här är vanligt, även bland dem som inte artikulerat sin bevekelsegrund lika tydligt. Vem firar jul ”som alla andra”? Vem är som alla andra?

Bland recepten fastnar jag för ett av Jeanette Wintersons personliga bidrag, hennes rökta julaftonslax och champagne.

Ska man nu ta ut julen i förskott kan man lika gärna ta julafton. Så här lyder instruktionen:

”Baka lite verkligt gott mörkt bröd – ett rågbröd eller ett surdegsbröd (…)
Köp det bästa smör du har råd med.
Köp den bästa rökta lax du har råd med.
Citron.
Och du behöver skär champagne.”

Jag tar uppgiften med mig till närmsta större butik, efter att ha letat upp ett brödrecept som går att göra på inte mer än två dagar.

Mörka rågbröd tar så lång tid. Surdeg – ja, man behöver en surdeg. Det är ett livsprojekt. Redan här hopar sig problemen.

Sanningen att säga har jag aldrig bakat ett riktigt gott bröd. Finns det något jag tycker att det är värt att betala för så är det ett gott bröd – bakat av proffs, knådat av en ordentlig degmaskin och gräddat i en ordentlig ugn.

Men nu rymmer texten även en förebrående passage om att ”du kan förstås köpa det, men att baka det är en del av nöjet att få skapa den här tiden för dig själv”.

Problemet är att min dotter är hemma från förskolan. Hon har slutat kräkas, men är inte i skick att vara bland andra.

Även hennes far har insjuknat. Återstår att dela den här tiden för mig själv med en tvåårig hjälpreda.

Smör – det finns inget som är mer än normalt där jag handlar.

Lax – jag hittar en gravad och kallrökt variant från en lokal producent.

Citron – det finns.

Men nu rymmer texten även en förebrående passage om att du kan förstås köpa det, men att baka det är en del av nöjet att få skapa den här tiden för dig själv

Nästa dag är barnet tillbaka i förskolan. Jag tar fram mitt något dödbakta bröd. Receptet jag hittat nämner inte att degvätskan ska vara ljummen, kanske är det därför det inte riktigt jäst.

Så här långt är allt alltså precis som julen brukar vara – en rad föresatser som faller. Men nu är då stunden till slut kommen för bara mig.

Jag trär på ett julförkläde och tänder den största ljusstaken vi har för att komma i stämning.

Nedslående nog är jag förhindrad att dricka champagne, det jag har är en flaska rosa rabarbersaft. Utspädd blir den gulaktig.

Brödet är lite degigt och inte salt nog, men fisken kompenserar. Efter ett tag slevar jag på några skedar överbliven majonnäs ur kylen. Då blir det riktigt gott.

Men det är en njutning som är över på fem minuter. Förberedelserna har tagit timmar. Kontentan är mer frustration, släpande av kassar, passande av alarm och ugn och kladdiga fingrar än frid.

Å andra sidan förväntade jag mig egentligen inget annat. Det som gör gravlaxmackan värdefull för Jeanette Winterson är att den är hennes.

Det är hennes hål i tiden, hennes egen stund i det flöde av krav helgen övervältrar en med.

Den kontrollförlust en tradition som jul innebär är en viktig orsak till att högtiden lätt blir så mentalt slitsam

Den kontrollförlust en tradition som jul innebär är en viktig orsak till att högtiden lätt blir så mentalt slitsam. Det maskineri som drar i gång förstärker de vanliga rollerna.

Den som fixar allt fixar ännu mer. Den som dyker upp i sista stund och förväntar sig att bli serverad bokar inte ens en tågbiljett hem utan att bli påmind. Och så vidare.

Alla har sina sidor. Men vem behöver inte för en stund känna att man lurar systemet? Att man får bestämma själv, att man får vara den man vill vara och inte den andra ser en som.

Det är värt en ritual det också, även om den inte måste ha skepnaden av just ett onödigt svårbakat bröd och rökt lax.