Gammal propaganda har fått nytt liv

KULTURSPECIAL. Den tidigaste propagandapoesin härleds till krigen mellan assyrier och babylonier under 1300-talet före Kristus.

Det var krigsdikter som frammanade mod och sammanhållning, skriver Philip M. Taylor i boken Munitions of the Mind: A History of Propaganda From the Ancient World To the Present Day.

Vi behöver emellertid inte färdas så långt i vare sig tid eller rum för att se propagandapoesins verkan.

Under 1800-talet fylldes inte minst den svenska poesin med nationalistisk stridsvilja och många av de orden ekar ännu.

Esaias Tegnér skaldade redan 1811 antiryskt i ”Svea” då Sverige hade förlorat Finland. På internet frodas han än idag, via Ultima Thules tolkningar från 1990-talet.

Och Verner von Heidenstams diktsvit ”Ett folk” från 1899 utgör en nationalromantisk kulmen. Den användes bland annat som ett inlägg i rösträttsdebatten.

Dikten ”Medborgarsång” hördes länge i arbetarrörelsens led. Sverigedemokraterna har tagit den nu. Jimmie Åkesson inledde sitt tal i Almedalen 2017 med den för att illustrera en nygammal folkhemsvision.

Då Sven Olov Lindholm diktade – han grundade 1933 Sveriges nationalsocialistiska arbetareparti – betonade han gärna nationell upprättelseretorik. Han var nazistpartiets främste kampdiktare.

I dagens digitala flöde framträder hans alster nog tydligast i gruppen Svensk ungdoms nyinspelning av trettiotalsdikten ”Friheten leve!”. Den har under årens lopp ofta publicerats i nationalsocialistisk press.

Rytm och rim skapar mönster vilka vi som individer dras in i. Mönster vi anpassar våra egna röster till. En grupps olika röster blir en unison röst

Nu har den och liknande propagandadikter, till exempel ”Folk i gevär” och ”Arbetarnationalen”, fått nytt liv på nätet där de gillas och delas om och om igen.

Den som läser ”Friheten leve!” förstår direkt att det är propaganda.

Tydlig rytmik och förutsägbara rim gör den enkel att sjunga och marschera till. Oliver Thomson skriver i Easily Led: A History of Propaganda att repetitiv rytm har använts av propagandister sedan urminnes tider för att underlätta deltagande och inlärning.

Såväl uppeldande krigsdikter som fostrande barnkammarrim är exempel på det. Rytm och rim skapar mönster vilka vi som individer dras in i.

Mönster som vi anpassar våra egna röster till. En grupps olika röster blir en unison röst. På så vis föds föreställd gemenskap.

I ”Friheten leve!” finns inget sapfiskt ”jag” eller ”du”. Individen är tillintetgjord, ointressant. Perspektivet är kollektivt, rakt igenom ideologiskt.

Det tydliggörs genom det kollektiva ”du” som får personifiera folket: ”Du folk, som förslavades i lögner och skam, se frihetens dag ännu kan gry”.

I poetens antisemitiska världsbild har folket förslavats av både judekapitalism och jude-bolsjevism. Och först då ”kapitalsmidda bojor” faller och ”marxismen står i brand” kan det befria sig. Det är ett obevekligt folk:

”Låt fanorna stiga över kämpande led / till resning i morgonljus vi gå / det finns ingen återväg, det finns ingen fred, / så länge förtryckarvapen slå.”

Mörker förvandlas till ljus. Gryningen kommer, till slut. Den ljusmetaforiken är sedan diktarmänniskans tidigaste barndom grundläggande i all poesi. Särskilt tydlig blir den dock i propagandapoesin.

I en svensk kontext ser vi hur socialdemokratin ärvde bilden av ljuset från en kristen tradition och gjorde den under 1800-talets slut till sin egen.

…ljusmetaforiken är sedan diktarmänniskans tidigaste barndom grundläggande i all poesi. Särskilt tydlig blir den dock i propagandapoesin

Kommunister och nationalsocialister fångade sedan sina ideologiska budskap i samma ljussken.

Det är därför som solljus så regelbundet kan ses spela i propagandapoesins alla passerande demonstrationsfanor och symboler, oavsett fanornas färg och symbolernas form. Än idag.

Beslutsamma unga kvinnor. Enhetlig klädsel. De går i formation mot kameran, bär stolt svenska fanor.

Solljuset blänker i det blågula tyget. Ansiktena är både skrämmande och förtroendeingivande.

De går tveklöst rakt in i ljuset, in i sanningen och rättvisan som de ser den. Det är med den bilden ”Friheten leve!” presenteras på Youtube.

Fotografiet är kraftfullt. Det är väl valt givet diktens innehåll och sättet som den framförs på med högtidlig mansröst i strikt marschtakt. På bilden går kvinnorna mot en ny gryning, mot Moder Sveas upprättelse, igen.

Bilden vill med sången locka till deltagande, locka unga kvinnor och män att gå med i rörelsen som påstås ha ljuset på sin sida.

Propagandateoretikern Jacques Ellul formulerade för drygt 50 år sedan, i den viktiga boken Propaganda: The Formation of Men’s Attitudes, att propagandister vill locka mottagarna att agera.

Handlingar kan inte göras ogjorda. Det gör propagandaeffekten oåterkallelig.

…propagandister vill locka mottagarna att agera. Handlingar kan inte göras ogjorda. Det gör propagandaeffekten oåterkallelig

Människor som agerat enligt propagandistens vilja måste fortsatt tro på dennes världssyn. Utan det rättfärdigandet riskerar nämligen de tidigare handlingarna att framstå som absurda, vilket vore outhärdligt.

Föreställ dig bara då internettrollens förnedrande kommentarer om politiska motståndare lyfts ur propagandans skugga, oavsett vilken politisk sida som skuggan kastats ifrån. Många kommer då att skämmas för sina ord.

Minsta lilla handling är till en början god nog. Det kan räcka med att få någon att recitera en diktstrof eller nynna en sång.

Efterhand växer handlingarna. Varje nytt trappsteg blir högre.

I den miljö där ”Friheten leve!”, men även Esaias Tegnér, Verner von Heidenstam och Ultima Thule, nu har fått liv igen är gillaknappen och kommentarsfältet de inledande små trappstegen.

Där har propagandapoesins uråldriga kraft allt skickligare kommit att kombineras med digital medieteknik för att locka handlingar ur mottagarna.

Fotnot: Jimmy Vulovic är propagandaforskare och föreläsare