Klar blick på överklassen hos den adopterade

”Men vadå, klass sitter väl inte i generna?”

En vän till mig uttryckte sig frågande angående Yvonne de Geers självbiografi Aldrig en av oss, om utanförskapet i att växa upp som adoptivbarn i en adlig familj.

”Det beror nog på vem man frågar”, blev mitt svar. Det tillhör nog främst medelklassens privilegium att kunna föreställa sig klass som något man kan flyta emellan, jobba eller gifta sig in i.

Den som fötts in i arbetarklassen vet att det inte är lika lätt. Och när det gäller den verkligt privilegierade överklassen – adeln – är det lätt att idag se den som en rätt kraftlös minoritet.

Men att idén om det blåa blodet och de självklart nedärvda privilegierna fortfarande lever kvar inom delar av adeln, vet inte minst den som läst Björn af Kleens bok Jorden de ärvde.

Vid knappt ett års ålder väljs barnhemsbarnet Ejvor Jonsson ut av adelsmannen Jakob De Geer, just som hon är i full färd med att slå ett annat barn i huvudet med en teddybjörn.

”Den där ser ut att ha temperament”, sa hennes blivande adoptivfar och så fick hon följa med till sitt nya hem. Eivor Jonsson blir Yvonne De Geer, och flyttar in i ett 1700-talshus på Drottningholm.

Föräldrarna är excentriska och opraktiska, de sätter en ära i att leva och klä sig enkelt – allt för att särskilja sig från den vulgära medelklassen.

Att skryta om pengar och ägodelar var inget som en äkta aristokrat ägnade sig åt, och pappa Jakob ville dessutom gärna ibland fryntla med ”vanligt folk”. Kungahuset föraktade de och de höll bildning och böcker högt.

Det är ett sammansatt och ofta motsägelsefullt porträtt av adoptivföräldrarna Yvonne De Geer tecknar. De saknar inte sympatiska sidor.

Båda är aktiva i motståndsrörelsen under andra världskriget och tillhör kärnan i det antinazistiska nätverket Tisdagsklubben med för tiden kända kulturpersonligheter som Amelie Posse och Alexandra Kollontaj.

Pappa Jakob är noga med att tala om för dottern att ett fint efternamn inte betyder något, med tillägget att det finns ”uppblåsta fårskallar som är grevar och jag har träffat intelligenta och nästan kultiverade Anderssöner.”

Samtidigt förklarar han att den som är född till aristokrat ”får för bövelen se till att leva upp till det och uppföra sig som en sådan”. Idén om de självklara privilegierna och det blåa blodet är djupt rotad.

Att Yvonne gillar att umgås med tjänstefolket uppskattas inte. När en nyinflyttad grannfamilj ringer på för att presentera sig blir de bryskt avvisade av pappan.

Överklassen måste ständigt markera distans till omvärlden – inte nödvändigtvis av arrogans skriver Yvonne De Geer, men av misstro.

Och ett original som Jakob De Geer skulle troligvis aldrig kunnat leva ut sina excentriska drag om han tillhört någon annan samhällsklass än den allra mest privilegierade.

Att debutera som skönlitterär författare när man är 87 år är en bedrift bara det.

Yvonne De Geer har visserligen ett långt yrkesliv som journalist i bagaget, och hennes stil är okonstlad och mer journalistiskt präglad än skönlitterär.

Styrkan i hennes uppväxtskildring är hur väl hon beskriver alla de där nyansrika motsägelserna som finns inom överklassen, och de egna dubbla känslorna inför att både tillhöra familjen och inte.

En situation som ställs på sin spets när Yvonne till sist får kontakt med sin biologiska mamma.

Inte minst som tidsdokument är hennes bok intressant och läsvärd, men jag hade inte haft något emot om klassdiskussionen skärpts ännu mer och tankarna kring utanförskapet fördjupats.

Nu blir det ibland väl mycket relaterande, och vissa stycken förlorar sig i detaljer som är mindre intressanta och tar udden från det andra.

Men jag anar att det kan vara svårt att sålla bland minnena när man skriver något som faktiskt är en regelrätt memoar.

För övrigt hoppas jag att vi får se fler 87-åriga debutanter framöver!