Atwood underhåller i roman om framtidens ”interneringsvaror”

Margaret Atwood har alltid haft ett blött finger i luften. Sedan den populärkulturella vändningen i slutet av 90-talet har hon ägnat nästan all energi åt så kallad genrelitteratur.

Bland annat har hon skrivit en postapokalyptisk triologi, en samling skräckberättelser och en essäsamling om science fiction.

I dagarna kommer hon med ytterligare ett bidrag med titeln Hjärtat stannar sist, en dystopi om det amerikanska fängelsesystemet.

Boken utspelar sig i en nära framtid och handlar om Stan och Charmaine, ett arbetslöst par som ansöker till ett nystartat fängelseprojekt.

Positron kallas det och går ut på att deltagarna får turas om att vara interner och övervakare.

Låter det skruvat? Det är bara förnamnet.

Snart dras Stan och Charmaine in i vad som påminner om en screwballkomedi innehållande Elvis-robotar, organtjuvar och en neurohackad kvinna som är kär i sin nallebjörn.

Det ska sägas direkt: Hjärtat stannar sist är något av en bagatell.

Sett till den litterära kvaliteten är den långt ifrån Atwoods tidigare dystopiska mästerverk The Handmaids Tale och Oryx & Crake.

Här finns också ett störande misogynt porträtt i Charmaine, bokens bimbo till huvudperson.

Men bortsett från dessa reservationer är Hjärtat stannar sist en konstant underhållande bok.

Dessutom är det intelligent av Atwood att bara skruva till bilden av fängelseindustrin en aning.

Positron marknadsförs som ett tillväxtprojekt för medelstora städer som med ett eget fängelse kan lösa arbetslösheten och bidra med billig arbetskraft.

Och ärligt talat: är det så långt kvar tills detta blir verklighet?

Amerikanska fängelser är redan privatiserade, styrda av stränga kostnadskalkyler och brottslingarna kallas redan nu ”interneringsvara”.

Positron kan med andra ord redan vara här.