”Rör inte strejkrätten”

I somras tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att se över strejkrätten.

Enligt direktiven ska utredningen redovisa möjligheterna till begränsningar i rätten till stridsåtgärder i en situation där arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal eller där skälet för att vidta stridsåtgärder är något annat än att än att uppnå ett kollektivavtal, till exempel medbestämmande när det gäller företagsledningsfrågor.

Såväl arbetsgivarorganisationer som företrädare för högerpartierna har länge drivit på för olika sorters inskränkningar av strejkrätten.

Nu har Moderaterna gripit tillfället i kölvattnet av en aktuell konflikt i Göteborgs hamn och intensifierat sitt påtryckningsarbete gentemot regeringen. Moderaterna vill inte ens invänta den pågående utredningens förslag, som ska presenteras i maj 2018, utan forcera fram ett lagförslag för att begränsa strejkrätten (debattartikel i Dagens Industri 27/11).

Vänsterpartiet värnar strejkrätten. Rätten att strejka är skyddad i 2 kap. 14 § regeringsformen och har även stöd i internationella konventioner.

Denna grundläggande fri- och rättighet är ett resultat av lång och mödosam kamp av arbetarrörelsen och utgör en vital del av den svenska arbetsrättsliga modellen

Denna grundläggande fri- och rättighet är ett resultat av lång och mödosam kamp av arbetarrörelsen och utgör en vital del av den svenska arbetsrättsliga modellen.

Det vore därför mycket olyckligt om regeringen, med stöd av högern, genomför en inskränkning av strejkrätten – arbetstagarnas enda verksamma påtryckningsmedel.

En begränsning av strejkrätten, enligt intentionerna i utredningens direktiv, kan få allvarliga konsekvenser på svensk arbetsmarknad.

För det första kan det öppna upp för än mer av det som kallas avtalsshopping, det vill säga att arbetsgivaren byter till ett billigare kollektivavtal med sämre villkor för arbetstagarna.

Enligt nuvarande regler har anställda, som är organiserade i ett annat förbund än det som arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal med, rätt att vidta stridsåtgärder för att få till stånd ett avtal.

Detta har dessutom slagits fast i ett flertal AD-domar.

Om strejkrätten inskränks upphör denna möjlighet vilket märkbart försvagar arbetstagarnas position på arbetsmarknaden.

För det andra kan det leda till att LO:s rätt till beslut i gränsdragningsfrågor mellan olika förbund helt undergrävs och att de förbundsöverenskommelser som tidigare har gjorts kan komma att upphöra. I stället stärks arbetsgivarnas makt.

Det finns således starka skäl för de som står upp för arbetstagarnas rättigheter att bevara strejkrätten i dess nuvarande form.

Ett ytterligare argument mot att begränsa strejkrätten är omfattningen av de problem som förespråkarna för en begränsning lyfter fram.

Dessutom skulle en lagändring snabbt kunna vändas till en hämsko också för de förbund som bär upp den ”normala” situationen med kollektivavtal som täcker alla arbetstagare

Förekomsten av konflikter på arbetsmarknaden där en arbetstagarorganisation vidtar stridsåtgärder mot en arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal med en annan arbetstagarorganisation har kartlagts av Medlingsinstitutet (MI).

Enligt MI uppgår antalet förlorade arbetsdagar i denna typ av konflikter till omkring 4 800 perioden 2000–2017, det vill säga i genomsnitt 280 dagar per år. Det är en bråkdel av det totala antalet årsarbetsdagar i Sverige. I en internationell jämförelse är detta en mycket låg siffra.

De som vill ta till lagens hjälp för att stävja hamnarbetarna i Göteborg hänvisar gärna till normaltillståndet i den svenska modellen – att arbetsfred råder när ett avtal finns på arbetsplatsen.

Men det kan inte trolla bort problemet med att en stor grupp arbetstagare genom sin fackliga organisation vill ha inflytande.

Dessutom skulle en lagändring snabbt kunna vändas till en hämsko också för de förbund som bär upp den ”normala” situationen med kollektivavtal som täcker alla arbetstagare.

Vi förutsätter att Socialdemokraterna tar sitt förnuft till fånga och slutar att lyssna på högerns och arbetsgivarnas krav på begränsad strejkrätt

Därutöver bortser man då från att arbetsgivarsidan har flyttat fram sina positioner på flera områden – genom EU:s utstationeringsdirektiv, genom anställningsformen Allmän visstid, genom bemanningsbyråer och genom många olika försök att rucka på det ”normala” i den ständigt pågående maktkampen med de fackliga organisationerna.

Till syvende och sist är konflikträtten ett vapen som inte behöver användas, men som måste finnas för att kunna uppnå värdigare förhållanden.

Att inskränka den rätten borde inte vara aktuell för den som värnar den svenska arbetsrättsliga modellen och det som har åstadkommits med den.

Att Moderaterna vill stärka arbetsgivarnas makt och försvaga arbetstagarnas rättigheter torde inte komma som en överraskning för någon.

Att en socialdemokratiskt ledd regering tycks ha samma intention förvånar nog desto fler.

Vi förutsätter att Socialdemokraterna tar sitt förnuft till fånga och slutar att lyssna på högerns och arbetsgivarnas krav på begränsad strejkrätt.