Arbetsmiljöexperten går i pension på drömmarnas gård

ARBETET INSPEKTERAR ÄGORNA MED Sten Gellerstedt. När jobbet som forskningsledare på lantbruksuniversitetet i Uppsala mest handlade om att flytta medel från de mindre framgångsrika forskarna till de mer framgångsrika, liksom att göra sig av med folk, sa han upp sig.

Sedan erbjöds han, som doktorerat på Chalmers, tre jobb i Stockholm och tyckte att det som utredare på LO verkade roligast.

Där har han jobbat med frågor som rör arbetsliv och arbetsmiljö i femton år.

Sten Gellerstedt lägger in ett vedträ i vedspisen och sätter sig på fårskinnsfällen i kökssoffan på gården i Tranfors. Han visar med händerna hur hans syn på livet förändrats.

Från uppväxten i Lycksele med skygglappar (händerna skärmar av en smal synfältskorridor) till flytten till Umeå där humanistbiblioteket vidgade vyerna (händerna vinklas utåt), till så småningom jobbet på LO i Stockholm som innebär insyn i och kunskaper om hela världens arbetsliv (han slår ur med armarna).

Nu säger Svenskt Näringsliv att de inte vill ha en motpart, utan en medpart

Jobbet finns i huvudstaden, bostaden i Uppsala och så äger han den här gården i de sörmländska skogarna mellan Flen, kungens jaktmarker och statsministerns herrgård Harpsund.

Demokratifrågorna är de viktigaste arbetsmiljöfrågorna, anser han. Att upprätthålla kanaler för anställda att verkligen kunna påverka.

Svenskt Näringslivs rapport om skyddsombud Dags att tänka nytt – ett modernt arbetsmiljöarbete kräver moderna regler och roller ger han inte mycket för.

– Det är 30-tal, det är skrämmande, säger han och poängterar det viktiga med Saltsjöbadsavtalet 1938: Att arbetsgivare och fackförbund erkände sina motståendes intressen och att enda vägen framåt var kompromisser.

– Nu säger Svenskt Näringsliv att de inte vill ha en motpart, utan en medpart. Att vi alla sitter i samma båt, att alla vill ha bättre arbetsmiljö.

Men det handlar ofta om en motsättning, påpekar han, i grunden arbetsgivarens vinst mot den anställdas hälsa och välbefinnande.

Att arbetsgivare bråkar med skyddsombud har han upplevt som de största striderna genom åren.

Här på gården handlar det också mycket om arbetsmiljöarbete. Tak ska läggas om, vägar göras körbara för timmerbilar.

– Jag har betesmark, och stängsel som jag kollar till. Byggnaderna är ett elände. Det är mest ett arbetsläger, säger han på telefon innan vi kommer dit.

Men väl där på kökssoffan, liksom ute i trädgården och i kohagen (grannarnas kor), visar han en tydlig förnöjsamhet.

Att kunna köpa en gård och skog, även om banken trots avverkningar fortfarande är delägare, var en gammal dröm.

– Man blir någonting. I Lycksele var hemmansägare en fin titel. Man har en plats i byn, man är inte vem som helst, man äger, säger han, och tycker att det känns bra.

– Inte för att jag har någon betydelse i trakten, men …

… du är alltså hemmansägare?
– Ja. Och att odla skog är som att odla morötter, man går och gallrar.

Men riktigt ihop går det inte. Nej, det ”blir slitningar naturligtvis”, säger han som den här veckan gör sina sista dagar på LO.

Nu blir det mer tid till gården, men samtidigt kommer kanske behovet av avkoppling i den lugna miljön att minska.

Själv har han varit huvudskyddsombud bland de anställda i LO-borgen.

– Det var lärorikt. LO har en annan typ av problem, det är sociala relationer, för mycket att göra, otydliga krav. Chefen säger, ”du är klar, släpp det”. Men om man inte är nöjd kommer folk kritisera rapporten för att den är dålig, säger han.

LO har en annan typ av problem, det är sociala relationer, för mycket att göra, otydliga krav

Varför det blev arbetsmiljö i fokus kan han inte riktigt svara på. Men det har varit intressant, inte det tekniska så mycket som det sociala. Han började sin yrkeskarriär i skogen och fortsatte på massafabrik.

Han var också med i miljörörelsen på 1970-talet men tyckte att det handlade för mycket om den yttre miljön, att arbetarrörelsen glömdes bort.

Mamman var sjuksköterska och såg om hälsan hos äldre. Pappan jobbade som ingenjör på kraftverksbyggen och låg borta i veckorna.

På ett kraftverksbygge dog sex personer i en sprängolycka och två i ett brobygge. Lars Molin gjorde filmen ”Bomsalva” 1978 om händelsen.

– Klart det sätter spår.

För ett halvår sedan köpte han en elgitarr. Som tonåring var det en ouppnåelig dröm. Nu har han lärt sig låten ”Jag har bott vid en landsväg”. Här på gården passar det bra att öva, säger han, ”ingen som kan gnälla”:

– Fast första gången kom korna springande.